ETR och ABK – kan du de nya akronymerna?

Det har skett en revolution inom politiska akronymer.  Har du koll? Vet du vem ETR, ABK och AKJ är?
Tidigare bestod en typisk makthavarakronym av två bokstäver, som GP. Bakom doldes svenska män, ofta försedda med i dag gammeldags, dubbla förnamn, som:

HG
– Hans Gustaf Wessberg, tidigare statssekreterare under statsminister Fredrik Reinfeldt.
KG – Karl-Gösta Bergström, tidigare moderat politiker, i dag politisk journalist.
LG – Lars Göran Johansson, tidigare ledare för Ja-kampanjen, i dag komdirektör på Svenskt Näringsliv.
CHCarl-Henrik Hermansson, partiledare för Vänsterpartiet.
PG – Pehr Gustaf Gyllenhammar, klassisk Volvo-direktör.
PJ – PJ Anders Nilsson, Per John Anders Linder, borgerlig redaktör och ledarskribent.
Män utan dubbla förnamn har alltid haft möjligheten att bygga akronymer av sin för och efternamn, som:
CG – Christer G Wennerholm, tidigare trafiklandstingsråd i Stockholm.
Andra hade förutseende föräldrar som bakade in akronymen i förnamnet, som

Elwe
(LW) Nilsson – tidigare moderat landstingspolitiker i Stockholm.
Listningen visar att akronymer med två bokstäver är något som främst borgerliga manliga makthavare har ägnat sig åt. Och att flugan är övergående. Kanske är PM Nilsson (Peter Magnus), en yngre variant av PJ Anders Linder, en av de sista som har byggt sin image på två bokstäver.
Idag är det tre bokstäver som gäller. De bärs av kvinnor, inte för att de har förnamn i tre led, utan för att de har behållit sina egna efternamn efter äktenskapet. De används inte aktivt av kvinnorna själva, utan av andra. Kanske av män som tycker att det är naturligt att använda akronymer för makthavare. Akronymer kanske också dämpar genuseffekter. Kanske är det bara bekvämt. Tre högst ovetenskapliga funderingar.
En av de första som fick en akronym med tre bokstäver var ETR, Elisabeth Thand Ringqvist, tidigare politiker i Centerpartiet, i dag vd för Företagarna. De två hetaste akronymerna i dag bygger på Anna, som AKB, Anna Kinberg Batra, moderaternas tillträdande partiledare, eller AKJ, Anna Köning Jerlmyr, moderat oppositionsborgarråd i Stockholm. Eller för all del även AKH, Anna Karin Hatt, tidigare it-minister, nu chef för Almega. Ett led i den Annaism som det talas om ibland.
De nya, akronymerna med tre bokstäver, verkar alltså användas mest för borgerliga politiker, men det börjar även pratas om ABK, kulturminister Alice Bah Kuhnke (mp) även om någon akronym för Malmös kommunalråd Katrin Stjernfeldt Jammeh ännu inte nått Stockholm.
Den enda manliga svenska politiker som har fått något som liknar en akronym med tre bokstäver är kanske ingen som skulle bekänna sig till borgerlig Annaism är faktiskt GP, alias Göran Persson, som även brukar benämnas HSB – Han Som Bestämmer.

Superlobbyisten Göran Perssons egentliga agenda

Plötsligt äntrar han scenen för en huvudroll. Han Som Brukar hålla låg profil. Nu är Göran Persson överallt, så mycket att det nästan är svårt att avgöra vem som egentligen leder Socialdemokraterna. Så bländade att ingen ställer frågan om varför han, lobbyisten på JKL, äntrar scenen just nu och för vems räkning.
Synkas Göran Perssons körschema med den politiska verkligheten, kan en del mönster skönjas.

2 december
• Sverigedemokraterna röstar på Alliansens budget. Regeringens budget faller.
• Statsminister Stefan Löfven (s) kallar in Alliansens partiledare på kvällen i ett försök att lösa regeringskrisen. Blir nobbad. Lägger skulden på Alliansen.

5 december

• Finansminister Magdalena Andersson (s) kallar Sverigedemokraterna ett ”nyfascistiskt parti” i en intervju med politikernas rikskanal TT.
• Stefan Löfven bokas till Skavlan, varnar för Sverigedemokraterna, pratar om en ny politisk karta, säger att han är besviken på Alliansen som inte vill diskutera med honom. Får motfråga från Fredrik Skavlan om ”gott politiskt hantverk”. John Cleese kommer så småningom in och lättar upp stämningen.

6 december

• Stefan Löfven kallar Sverigedemokraterna ett ”nyfascistiskt parti” på DN Debatt.
• Göran Persson går ut på borgerlighetens hemmaarena Expressen och säger att det var rätt att utlysa nyval, men fel att gå till val med Miljöpartiet. Slår fast att Moderaterna eller Socialdemokraterna kommer att få ansvaret att lösa den besvärliga regeringssituationen.

9 december

• Göran Persson deltar i paneldebatt hos sin arbetsgivare JKL, lanserar tesen att Förbifarten och Bromma är troféer erövrade av Miljöpartiet, men nu används av oppositionen som vapen mot regeringen. Presenterar förslag på hur Förbifarten kan elimineras som politisk fråga genom att låta den finansieras av riket istället för Stockholm.
• Anna Kinberg Batra presenteras som enda kandidat till Moderaternas nya partiledare.
• Göran Persson är med och avtäcker byst av honom själv riksdagen, säger till TT: ”Rätt av Stefan Löfven att avisera extra val efter budgetförlusten”.

11 december
• LOs ordförande Karl-Petter Thorwaldsson går ut i Dagens Nyheter med krav på att Socialdemokraterna inte ska gå till val med Miljöpartiet.

14 december
• Göran Persson går ut i Agenda med att Stefan Löfven borde skrota traineejobben. Presenterar tesen att Socialdemokraterna borde samarbeta med Moderaterna istället för Centerpartiet och Folkpartiet som ligger längre ut till höger än Moderaterna i dag. Statsfinansierade Agenda gör massiv pr för Göran Perssons insats före sändning och mediegenomslaget blir massivt som det bara kan bli en nyhetsfattig söndag, tredje advent.

15 september
• Regeringen håller presskonferens efter sammanträdet på Harpsund utan att släppa minsta nyhet, men Miljöpartiet och Socialdemokraterna visar upp sig tillsammans, Stefan Löfven attackerar Alliansen för ”exempellös ansvarslöshet”.

körschemat visar att
• Göran Persson har valt en medveten mediestrategi. Han har jobbat för att få maximalt mediegenomslag.
• Han har nått ut med sina budskap på ett sätt som gör att alla med inflytande måste relatera till hans förslag och teser.
• Göran Persson jobbar/lobbar samordnat med Socialdemokraterna. Inte någon gång har han blivit ifrågasatt av någon av partiets toppföreträdare.
• Han jobbar sannolikt på uppdrag från partiet. Göran Persson tillhör den gamla skolan och vill inte lägga sig i sin efterträdares jobb. Han låg också lågt under hela valrörelsen. Göran Persson uppträder alltså planerat, sanktionerat och genomtänkt. Och detta under en period då hans främsta arbetsgivare JKL har haft en tuff tid och misslyckats med att försvara sin uppdragsgivare, Industrivärldens ordförande Sverker Martin-Löf, mot rapporteringen om vidlyftiga resor i privatjetplan hos portföljbolaget SCA.
Givet allt detta, är det uppenbart att Göran Persson har en agenda och det för Socialdemokraternas räkning.

sannolikt finns på agendan att
• Skicka upp testballonger för att se hur de tas emot och lobba in nya resonemang, som förslaget att göra Förbifarten till riksangelägenhet, att Folkpartiet och Centerpartiet ligger till höger om Moderaterna.
• Framföra obehagliga sanningar som skulle smutsa ner Stefan Löfven och få honom att se ut som en antidemokrat, som att Förbifarten måste göras till en icke-fråga omgående och att det är fel att gå till val med Miljöpartiet.
• Marginalisera småpartierna, genom att slå fast att det är Moderaternas eller Socialdemokraternas uppgift att bilda regering i ett nationellt krisläge. Det driver väljarna mot mitten, inte minst från partier som Feministiskt Initiativ.
• Minska ytorna för Anna Kinberg Batra genom att i Agenda slå fast att väljarnas högsta önskan är ett samarbete mellan Moderaterna och Socialdemokraterna.

Funkar då Göran Perssons lobbystrategi? Stefan Löfven står ju där och har trevligt på Harpsund med samma miljöparti som Göran Persson nyss varnade för? Det kan vara lömskare än så. När Göran Persson via sin lobbyinsats pressar väljarna mot mitten och dessutom varnar för Miljöpartiet, kommer gröna väljare att gå till Socialdemokraterna, som då får ett större inflytande vid en eventuellt ny regeringsbildning.
Efter att lobbyisten Göran Persson har föreslagit M-S-samarbetet, får Anna Kinberg Batra frågan i Agenda om hon är intresserad av ett samarbete med Socialdemokraterna. Hon gick i fällan, sa nej rakt av, och blir därmed den politiker i valrörelsen som hindrar väljarnas våta samarbetsdröm att bli möjlig. Samtidigt stärks bilden av en utfryst Stefan Löfven med utsträckt hand. Mumma för S-spinnet.
Men ändå, varför lobbar Göran Persson för Socialdemokraterna? Det kan vara en signal som antyder hur allvarligt läget är för Socialdemokraterna. Moderaterna gjorde en Nya Moderaterna och är bättre rustade för snabba omställningar. Socialdemokraterna har inte förnyat partiet. Det rockar inte och nu riskerar Stefan Löfven att ställa till med ett Håkan Juholt 2.0 och göra Socialdemokraterna till ett ordinärt 20-procentsparti. Det skulle kasta skugga över eftermälet till Göran Perssons tio år som statsminister (s).

Kallar rörelsen? Kallar cashen?
Jag lutar åt det vänstra alternativet. För inte skickar väl JKL fakturor till Sveavägen 68?

”Kladdigt, Agenda”

Den 6 oktober 2010, skrev jag en debattartikel om att det var rätt att sparka Agendas programledare Karin Hübinette efter att den dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt (m) hade utnämnt hennes syster Hillevi Engström (m) till ny arbetsmarknadsminister.
Delar av det politiska journalistetablissemanget höll inte med SVT-ledningen och nu ville Expressen ha en hårdvinklad artikel om varför SVT-reportern borde sparkas. Ärligt, hade jag inga starka åsikter i frågan, men jag behöver cash, till en skrivare eller nåt, jag hittade de rätta argumenten, hade på fötterna och ryggen fri och kunde något så när stå för artikeln jag under natten mejlade över till Expressen, även om det aldrig har känts helt hundra. Inte förrän i dag.
Hillevi Engström fick inte sitta hela mandatperioden, sannolikt för att hon bedömdes vara för svag i debatterna som behövde vinnas i valrörelsen. I stället fick Elisabeth Svantesson (m) chansen 17 september 2013.
Karin Hübinette fick komma tillbaka till Agenda. I kväll hade hon Elisabeth Svantesson och den nuvarande arbetsmarknadsminister Ylva Johansson i studion.
* När Karin Hübinette tog upp Alliansens arbetsmarknadspolitiska tillkortakommanden, var det de facto Elisabeth Svantesson som fick klä skott för SVT-reporterns systers misslyckanden. Ville Karin Hübinette rentvå sin syster?
* När Karin Hübinette vid upprepade tillfällen pressade Ylva Johansson på regeringens möjligheter att få igenom sin budget, satte hon bilden av en svag regering. Ville Karin Hübinette hjälpa Alliansen och sin syster Hillevi Engström genom att upprepade gånger visa bilden av en svag regering, trots att debatten egentligen skulle ha handlat om utbildade flyktingars möjligheter att snabbt få ett jobb efter kompetens?
Det här två frågorna, ställde sig förmodligen inte tittarna. Varför? För att inte SVT berättade att Karin Hübinette och Hillevi Engström är syskon och att det finns en jävsituation när det gäller arbetsmarknadspolitiken.
Egentligen borde inte SVT öppna för den här typen av frågor och någon annan än Karin Hübinette skulle ha tagit programpunkten. Det hade varit ärligare och rakare visavi publiken. Nu blev det i stället kladdigt i det dolda.
För fyra år sedan skrev jag: ‘Medborgarna ska inte behöva uppleva offentligt finansierat gyckelspel för gallerierna. Dessutom är det ju bra att politiker och journalister slipper tappa ytterligare trovärdighetspoäng”.

Jamen nu känns den artikeln i alla fall bättre.

”Nytt läge – för alla partier”

”Först av allt är det ur demokratiskt synpunkt bra att Sverige har bytt regering. Luften behövde vädras ur i Alliansen. Mandatperioder av makt tenderar att göra regeringar till släktföretag och angelägenheter för vänkretsarna. Så även för Alliansen. Hur många av toppkrafterna i den regeringen satt på egna meriter och hur många satt som tack för gammalt kaffe? En ytterligare period med Alliansregeringen, hade det inneburit fyra år till med Bea, Bildt och Billström? Ministrar som har gått på tomgång och knappast levererat lysande framtidsutsikter till väljarkåren. Fredrik Reinfeldt hade behövt ombilda rejält och kapat många personliga band med trötta trotjänare. Det hade han nog ingen lust med.

Ur demokratiskt perspektiv är det också sunt om fler politiker kan köra landet Sverige, även om det förstås inte är bra om färden går ner i diket.  Fler politiker med regeringserfarenhet skapar en större bas av politiker som vet hur systemet egentligen fungerar, något som på sikt borde höja nivån i den politiska debatten.
Det politiska systemet gynnas av att partier som jobbar hårdast i valrörelsen också får en belöning. Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna och Feministiskt Initiativ höll högst tryck i valrörelsen. Socialdemokraterna får nu driva regeringen och Sverigedemokraterna blev det tredje största partiet, Feministiskt initiativ bröt sig in i storstäderna. Fredrik och Anders, som körde Moderaterna, var otydliga, vinglade om skatter och budget och mumlade lite om nya bullerregler för byggbranschen. Arbetslinjen innebär att den som jobbar ska premieras, det gäller också för den som ska vinna val.
Blir inte omvärlden för frätande, borde läget för politisk utveckling och dynamik vara gott i Sverige. Finanserna är okej. Kanske tack vare Alliansens hålla-vad-den-lovar-politik har förtroendet för politiker ökat i Sverige. Intresset för politik som mediedrama är stort. Sverigedemokraterna har sannolikt skapat politiskt intresse i tidigare totalt oengagerade gräsrotsgrupper och på samma gång tvingat de politiska motståndarna till ökad mobilisering.
Den poliska maktbalansen och reformutrymmet är så begränsande att sannolikt inga drastiska reformer kommer att kunna drivas igenom de närmaste åren. En del skulle nog säga att Sverige riskerar fyra förlorade år där ingen utveckling sker. Det kan också vara under denna mandatperiod politiken tar stora steg framåt i partierna.

Socialdemokraterna
Regeringspositionen är ett stort skyltfönster. Nu har socialdemokraterna chansen att visa vad på pappret duktiga politiker som Mikael Damberg och Magdalena Andersson och skickliga strateger som Emma Lennartsson och Mats Andersson kan prestera. I skyltfönstret kan partiet visa att arbetarrörelsens idéer om höjd a-kassa, 90-dagars garanti och statligt styrd innovation faktiskt är fungerande politik. Stefan Löfven har alla chanser att visa att han klarar att samla/svetsa ihop nationen, något som han har sålt in till väljarna. Kanske ännu mer intressant, rosar inte Stefan Löfven väljarmarknaden, lär Socialdemokraterna behöva fundera kring tronföljden och sannolikt även hitta en ny partisekreterare efter Carin Jämtin under mandatperioden. Det var svårt nog att hitta en ersättare till Mona Sahlin. Kör regeringen i diket, lär kretsen av obesudlade kandidater vara ytterst snäv.
I regeringsställning behöver arbetarrörelsen ställa om sin opinionsbildarfabrik. Aftonbladets ledarredaktion, Dagens Arena, Arbetet, Politism och Tiden behöver styras om från att vara lydiga kampanjavdelningar för rörelsen till att bli de oberoende plantskolor och idéfabriker som exempelvis Timbro är för borgerligheten. Hur länge tycker LO-chefen Karl-Petter Thorwaldsson att det är en bra idé att skicka runt 50 miljoner av medlemspengar per år på att få förutsägbara artiklar ihopsnickrade i Arbetet och Politism? Å andra sidan skulle nog knappast näringslivet och borgerligheten finansiera en backstabber som Daniel Suhonen någon längre tid.

Folkpartiet
Regerandet kanske tyngde Folkpartiet mest av alla Alliansens partier med en utskälld utbildningsminister i skepnad av Jan Björklund, en Erik Ullenhag som förvandlades från en vital och spirituell partisekreterare till integrationsminister mest lik en allvarstyngd minikopia av statsminister Fredrik Reinfeldt, medan Birgitta Ohlsson levde ett anonymt perifert politiskt liv som EU-minister. Utan tvekan är det Erik Ullenhag, som ekonomiskpolitisk talesperson, och Birgitta Ohlsson, som utrikespolitisk talesperson, som är tänkta att ta över partiet. Med Maria Arnborg får Folkpartiet den på pappret kanske vassaste partisekreteraren av alla. Hon har erfarenheter från pr-branschen som chef för byrån Springtime och borde klara allt Per Schlingmann presterade för Moderaterna. Hon har erfarenhet från statsrådsjobbet då hon var jämställdhetsminister och reste flitigt runt i landet. Ska Jan Björklund vara kvar som partiledare behöver han förnya sig och åtminstone ta in en konsult som ger honom rådet att inte nämna ”rysk gas” en gång till.  Om Birgitta Ohlsson blir Folkpartiets partiledare, uppstår en intressant aspekt. Då kan Alliansen i valet 2018 frontas av tre kvinnliga partiledare, förutom Birgitta Ohlsson, Centerpartiets Annie Lööf och den kvinna som Moderaterna sannolikt utser. Nysuffragetternas Allians möter Arbetets söner.

Moderaterna
I april 2012 tog Kent Persson över som partisekreterare för Moderaterna. Ett fullt logiskt val. På pappret. Moderaterna behövde bryta ny mark och nå fram till grupper som Sverigedemokraterna nådde fram till och oerövrade målgrupper som kvinnor i vården utanför storstäderna. Det funkade inte längre med smarta och pr-vänliga omgörningar av partiet av slipade partisekreterare som Sofia Arkelsten eller Per Schlingmann. Tanken, som jag uppfattade det, var att lyssna in de viktiga frågorna och komma med politik som gav lösningarna.  Moderaterna skulle vara ett riktigt fixarparti, ett politikens Ikea, bolaget som har blivit en global ledare genom att lära sig förstå vad kunderna vill ha och fixa det åt dem på ett smart och prisvärt sätt.
Kent Persson och migrationsminister Tobias Billström körde i gång en arbetsgrupp som skulle ge oroliga personer utanför storstäderna svar på frågan om migration och integration, ett sätt för Moderaterna att möta Sverigedemokraterna på hemmaplan. Dock blev statsminister Fredrik Reinfeldt orolig och tonade ner arbetet. Under de två senaste åren har det inte varit tydligt vilket parti Moderaterna är och vad det ska göra för väljarna. I dag är den ideologiska ladan tom.
Gruppledaren Anna Kinberg Batra drar nu ett tungt lass i debatterna om tillståndet i statens finanser med finansminister Magdalena Andersson och det är hon som leder arbetet med att ta fram Alliansens budgetmotion. Matchen om vem som ska efterträda Fredrik Reinfeldt som partiledare tycks vara avgjord. Mycket riktigt tar också debatten om innehållet i politiken vid. Moderaterna behöver en ledning som kan berätta vad huvuduppgiften för partiet ska vara under nästa åtta år nu när arbetslinjen är lagd och intecknad. Det duger inte att prata jobb, tillväxt, ansvar för ekonomin och regeringsduglighet. Den senaste valrörelsen visade att detta är hygienfaktorer för väljarna.  Väljarna har ett högt förtroende för politiker och räknar förmodligen med att de ska klara av att regera landet. Moderaterna behöver hitta ett stort projekt att samla väljarna, organisationen och även Alliansen kring. Och dessutom ge väljarna ett nytt och konstruktivt svar på migrationsfrågan och bränna terrängen för Sverigedemokraterna.

Vänsterpartiet
Till ytan tycks partiet starkt och har fått offentliggöra flera av den nya regeringens budgetförslag så som höjningen av underhållsstödet, omstyrningen av skattepengar till äldreomsorgen och förlossningsvården. Framgångarna kommer att vara bortglömda till valet 2018.
Underliggande har Vänsterpartiet navigerat in sig i en återvändsgränd med översmarta strategier. Positionen ”Inte till Salu” är samma djärva grepp som Per Schlingmann använde när han gjorde om Moderaterna till det nya arbetarpartiet. Men Vänsterpartiets position berättar inte vart partiet vill utan vart det inte vill.
Den strategiskt pålästa partisekreterare Aron Etzler har nu fyra år på sig att på parkettplats studera regeringsarbetet och fundera på en ännu smartare position och ännu mer gångbart innehåll till valet 2018.

Centerpartiet

Har på pappret ett starkt läge. Partiet behöver inte fundera på partiledare, rentav kan Annie Lööf ta position som oppositionsledare.  Partiet har knutit till sig smarta krafter som chefsekonomen Martin Ådahl och kommunikationschefen Ola Spännar. Centerpartiet har viss valframgång i ryggen och en smart opinionsbildarverkstad med bland annat tankesmedjan Fores som används till att segla hem den fossilfria fordonsflottan i egen hamn och idka svedjebruk i Miljöpartiets egna politiska urskog.  Centerpartiet har ett utmärkt läge att sy ihop småföretagarmentalitet från Maramö med drivkrafterna hos inlandets lantbrukare. Positionen som landets näringslivsvänligaste parti är ledig.  Frågan är hur den positionen vinner väljare? Och om partiet ska göra anspråk på att driva näringsdepartementet igen behövs nog en större trovärdighet inom det tunga näringslivet. Partiet har minst tre år på sig att fundera kring det. Under den tiden hinner väljarna glömma det något mossiga begreppet ”närodlad politik”.

Sverigedemokraterna
Det var guldläge för enfrågepartiet Sverigedemokraterna. Deras främsta konkurrensfördel, deras teflonstarka partiledare, höll på att bli ”Jimmie” med folket och var den enda partiledaren som presenterat sin lösning för de väljare som oroas över invandringen: Det är mänskliga och effektivare att hjälpa flyktingar utanför än i Sverige.
Nu är Jimmie Åkesson sjukskriven och utarbetad. Kommer han tillbaka? För varje dag som den nya partiledningen är någorlunda framgångsrik, minskar sannolikheten.
Utan Jimmie Åkesson minskar risken för nyval, är många analytikers uppfattning. Det kan vara precis tvärtom. Ett nyval skulle kunna vara tidernas chans för en ny partiledning som vill greppa makten om Sverigedemokraterna. Går partiet fram i ett nyval utan Jimmie Åkesson, kan en tidigare, försvagad partiledare snarare bli en belastning för partiet.
Sverigedemokraterna får efter valframgången 25 miljoner kronor mer i kassan och har alla möjligheter i världen att fram till nästa val slipa ner trösklarna för talanger som behöver lockas in i partiet, bygga en proffsig stab och stärka underorganisationer, som kvinnoförbundet.
Sverigedemokraterna stöttar också aktivt egna mediekanaler som bekräftar anhängarnas självbilder. Förstås behöver partiet utveckla framför allt sin näringslivspolitik och finanspolitik, som båda är svaga punkter i dag.

Sverigedemokraterna behöver också hävda sin rollen som utmanare till etablissemanget samtidigt som partiet med en allt större partiorganisation blir en del av etablissemanget. Detta illustrerades tydligt i den reklamfilm där partiledare Jimmie Åkesson kaxigt berättade om sin position som underdog i en bil som åkte fram i svensk landsbygd. Men underdogen satt i baksätet och bilen framfördes av en privatchaufför.


Kristdemokraterna
Värna och förstatliga vården. Stärka barnfamiljen. Räcker det att bygga politik på till nästa val?  Göran Hägglund har varit tydlig med att han ska sitta kvar som partiledare. Han har hittills legat lägst bland partiledarna i oppositionsarbetet inom Alliansen. Är partiet inne i en grubblande fas? Finns det en potential i kristna värderingar?  Då och då poppar namndiskussionen upp i partiet. Borde det lite utestängande ordet ”krist” plockas bort i partinamnet och ersättas av exempelvis ”familj”? Familjedemokraterna? Borde starka yngre politiker som Ebba Busch, Andreas Carlson och Caroline Szyber lyftas fram mer och ge en bredare bild av partiet?

Miljöpartiet
Får äntligen regeringserfarenhet. Det oprövade partiet har åkt på flera smällar, men rätt hanterat, ger det lärdomar och framtida styrka. Oppositionen anar förstås morgonluft i Miljöpartiets senaste mediehaverier. Det är dock inget som säger att Miljöpartiets väljare skulle ha stora problem med tillkortakommandena. Opinionssiffrorna pekar snarare uppåt efter valet. En parallell är Sverigedemokraterna som inte tappar opinion, trots partiets ständiga kölhalning i medierna.
Miljöpartiet kan stärkas av regeringssamarbetet, och hämta hem prestigetroféer som nerlagda kärnkraftverk, men fortsätter partiet under allt för långt tid att framstå som regeringsamatörer, lär inte regeringen bli omvald. Språkrören Gustav Fridolins och Åsa Romsons ställning är då heller knappast given. På klimatsidan har Miljöpartiet hittills inte lyckats flytta fram politiken nämnvärt. Det lär inte skrämma miljöväljarna till något annat parti. För vilket parti skulle de ha att gå till?”

Rolf van den Brink
, ansvarig utgivare för Dagens Opinion

Dags att se över Aftonbladets roll som S kampanjorganisation

Aftonbladets roll för förtroendet för svenska medier kan inte underskattas. Tidningen är Nordens största, med 5,5 miljoner unika läsare per vecka på nätet och skjuter inom politiken fram positionerna aggressivt med egna partiledardebatter, en valkompass som användes av runt 2 miljoner väljare och en egen daglig opinionsundersökning som under valrörelsen kunde ta temperaturmätningar i olika frågor. Om någon mediekanal i Sverige kan påverka ett valresultat är det Aftonbladet.
Men Aftonbladet är något mer än en tidning. Den är även en kampanjorganisation för LO och i förlängningen socialdemokratin. Efter valförlusten 2010 hämtades ledarskribenten Anders Lindberg in direkt från Socialdemokraterna. Kampanjchefen Karin Pettersson är i dag politisk chefredaktör och Anders Lindbergs chef. När kampanjen för ett regeringsskifte är över, vankas troligen fina jobb i regeringen för de båda igen som belöning.
Alla insatta känner till detta och tycker nog att det är så det kan fungera på en ledarsida. Men är det så självklart? Aftonbladets ledarskribent Daniel Swedin, skrev i måndags om riskerna svängdörrarna mellan politik och lobbyism, särskilt nu när runt 200 tunga politiska tjänstemän ska byta plats i regeringskansliet. Men finns det inte också en fara med svängdörrarna mellan media och politik? Och det är på Aftonbladet de verkar svänga mest. Sannolikt viks just nu ingen plats för Allianspartiernas kampanjarbetare på Svenska Dagbladets, Dagens Nyheters och Expressens ledarredaktioner.
Aftonbladets ledarsida kontrolleras av LO och därmed ska den ha en socialdemokratisk inriktning. Helt i sin ordning. Men systemet är byggt för den tid då ledarredaktionen huserade avskilt på en pappersida långt fram i tidningen. I dag huserar Anders Lindberg och hans kollegor på internet, i de sociala medierna. Där, under Aftonbladets varumärke, bygger de bilden som LO har beställt. Det är ett Sverige som går sönder, det är oansvariga borgerliga politiker som med ohyggliga skattesänkningar försätter välfärden i bottenlöst fall. Ledarmaterial är i huvudsak så förutsägbart att nog bara LO-borgen orkar läsa det till slut. Ledarredaktionen gör sitt jobb, driver propaganda.
Men hur ska väljarna, publiken, förstå vad som är journalistik eller kampanjmaterial från Aftonbladet på nätet?
Det heter att ledarredaktionen och nyhetsredaktionen jobbar oberoende av varandra. Men även nyhetsredaktionen deltar i kampanjerna. Håller Socialdemokraterna ett ”hemligt” möte med Miljöpartiet om regeringsbildningen, är det ingen slump att Aftonbladet slår upp nyheten stort med knivskarpa bilder på en strålande Åsa Romson och Stefan Löfven från fotografen som råkade vara på plats. Ska sanningen fram så säljs det in borgerliga propagandajobb till Expressen också.

Aftonbladet och Expressen ägnar sig åt samma triangulering som Moderaterna och Socialdemokraterna anklagas för. I stället för att kriga om vem som bäst granskar makten, agerar de nyttiga idioter åt partierna i valrörelsen, delar upp marknaden mellan sig och slöt rentav en kartell om att sända varandras partiledardebatter. Men så vitt jag vet utser ingen politisk intresseorganisation Expressens politiska chefredaktör, som är fallet med Aftonbladet.

Systemet är tänkt att ge en röst på en ledarsida åt en mediemarginaliserad arbetarrörelse på en marknad som domineras av borgerliga medier. Verkligheten ser annorlunda ut i dag. Systemet används i dag till att stötta ett S-märkt maktetablissemang med hjälp av nordens dominerande mediemaskins alla kanaler.

Det är dags att fundera kring detta.
* Hur gör Aftonbladet nu när tidningen har kampanjat bort regeringen på uppdrag av LO?
* Hur ska kampanjorganisationen sättas in för att stärka den Socialdemokratiska ledningen?
* Hur tänker Göteborgs universitet som arbetar gratis med att bygga upp Aftonbladets valkompass?

När vi får partier som gör upp med medierna, medier som gör upp med varandra, allt över huvudena på publiken och väljarna, spelar Aftonbladet en central roll. Skapar Aftonbladets agerande förtroende för mediernas politiska bevakning på sikt? Njet.

Aftonbladets förra chefredaktör Anders Gerdin går så långt att han kallar sin tidigare tidning för en ”sossetrogen Pravda” här.

Aftonbladets ledning tycker kanske att det går att avfärda eftersom Anders Gerdin i dag jobbar som medierådgivare åt bland andra friskolan Lundsberg. Men hade tidningen skött sin rågång på det sätt som kan förväntas av nordens största tidning, skulle Anders Gerdin aldrig ha kunnat trycka in epitetet i pannan på hans efterträdare Jan Helin.”

Etablissemangets medier klarar inte SD-bubblan

I torsdags var jag med i en paneldiskussion om framväxten av företags och organisationers egna kanaler samtidigt som mediebranschen pressas tillbaka. I publiken berättade någon från Ikea att 60 000 hade lyssnat på Ikeas första avsnitt av produktkatalogen som podd. Jag tyckte först det lät mycket, men insåg senare att Ikea är en angelägenhet för alla svenskar och därför är siffran snarare låg.
Utmaningen för alla företag och organisationer som bygger egna kanaler måste vara att skapa innehåll, ja, ja, det heter content, som är så gångbart att någon skulle vilja betala för det, något som ger ett äkta mervärde. Allt annat innehåll konkurrerar med det övriga gratisutbudet och det är ju som vi alla vet GIGANTISKT. Detta värdefulla innehåll ska produceras effektiv och med rätt frekvens och dessutom marknadsföras så att det hittar en publik. Det är faktiskt ganska snarlikt det journalister och medier håller på med. Det är heller ingen slump att det antal journalister som mediebranschen har gjort sig av med korrelerar med ökningen av anställda på content-byråerna. Lägg därtill att allt fler kommunikationsavdelningar riggar som redaktioner så är tanken inte så långt borta att medier och kommunikationsavdelningar blir ett. När företag och organisationer inte längre hittar journalister och medier som skriver om deras frågor, startar de själva medier. Medierna flyttar in på kommunikationsavdelningarna. Innebär utvecklingen slutet på självständiga medier?
Fråga inte mig. Fråga publiken.
Det är läsarna och tittarna som avgör om de i slutänden vill finansiera fria medier. Det är också därför, tror jag, som public service står starkare än någonsin. Public service är inte ifrågasatt politiskt. Public service kommer högt i förtroendemätningarna. Public service faller inte offer för jakt på klickmonster och tabloidstuk. Public service finns kvar när alla andra medieprojekt kört i diket.
Därför väckte Ekots publicering av nyheten om Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkerssons nätcasinospel starka reaktioner. Nyheten publicerades bara något dygn innan valet skulle avgöras och byggde på känsliga kontouppgifter. Många tyckte tajmingen var fel, varför väntade Ekot till just denna tidpunkten, många, som Carl Bildt och Maria Wetterstrand, tyckte metoden var åt helvete. Jag tycker både metoden och publiceringen var i högsta grad försvarbara. Självklart ska redaktioner publicera uppgifter som de har fått från andra medborgare när de vill. Allt annat är bara första stegen mot Nordkorea.
Intressantare är nästan avsaknaden av reaktioner hos Sverigedemokraternas väljare. Tvärtom fick partiet ett betydligt starkare stöd än väntat. Detta trots ett outtröttligt bombardemang från Expressen som med hjälp av Researchgruppen avslöjade den ena SD-näthataren efter den andra.
Stockholmspressen slöt upp bakom de politisk korrekta partierna Feministiskt initiativ och Miljöpartiet, Carl Bildt och Björn Ranelind vädjade i Dagens Nyheter, men inget biter på Sverigedemokraternas väljare.
Varför? Jag tror det beror på att de misstror etablissemanget medier i en så hög grad att de inte bryr sig om vad som skrivs om deras parti.
Dessutom kan de bilda sig den uppfattning de önskar genom att välja kanaler som bekräftar deras egen bild. Etablissemangets medier når inte ut till denna grupp. Det gör inte heller etablissemangets partier, något som kostade Fredrik Reinfeldt valsegern.
Vad gör frustrerade organisationer som inte tycker att medier intresserar sig för deras frågor och liv? Startar egna kanaler förstås. Det gör Sverigedemokraterna i form av exempelvis Avpixlat, som garanterat har en betydligt större publik än Ikeas podd. Sverigedemokraterna gör som många andra företag och organisationer som inte når ut, bygger ihop kommunikationsavdelningen med redaktionen.
Om fyra år är det val igen. Utmaningen fram till dess för partier och medier är att hitta ett sätt att knacka hål på SD-mediernas och SD-väljarnas gemensamma bubbla och börja föra en dialog med de 13 procent av befolkningen som håller på att bygga sin egna politiska och mediala världsordning.

I väntan på Bonnierchefens strategimöte

Det är september. Det innebär att Bonnier-koncernen ska hålla ett styrelsemöte där den nya koncernchefen ska dra sin strategi. Tomas Franzén värvades från tv-distributören Com hem i november som ersättare till Jonas Bonnier, som avgick som koncernchef i slutet av maj 2013. Då hade han lämnat efter sig en koncernvision ”Vår vision är att ständigt återupptäcka media” och en svagt nedåtlutande intäktskurva. Under 2013 föll omsättningen med 2,1 procent till 28,8 miljarder kronor. Rörelseresultat låg på 1, 9 miljarder kronor.
Tomas Franzén, som kan tv-branschen väl, kommer att ha som främsta uppgift att ta Bonnier in i den digitala medievärlden. Jag höll på att skriva den ”nya medievärlden”, men så är det inte. Internet har varit en verklighet i minst 15 år nu. Men Bonnier har till skillnad från huvudkonkurrenten Schibsted inte lyckats hitta de stora digitala intäkterna. Medan Schibsted med fingertoppskänsla köpt bolag som Hitta och Blocket har Bonniers försök misslyckats. Bonnier enda betydande digitala framgång är boksajten Adlibris, som ligger på en försäljning på drygt 1 miljard kronor, men får räkna med konkurrens från Amazon som etablerar sig i Sverige.
Jonas Bonnier försökte under Casten Almqvists ledning bygga ett gemensamt säljbolag för digitala intäkter, Bink, som numera är nedlagt. Expressen, Dagens Industri, Sydsvenskan och Dagens Nyheter skulle samsas om de digitala affärerna, men samordning är knappast mellancheferna på Bonnier signum.
I dag är Casten Almqvist koncernchef för TV4-gruppen. Han väntar liksom de andra tunga Bonnier-cheferna på Tomas Franzéns nya strategi. En annan tung och ny chef är Manfred Aronsson, tidigare chef för MTG, nu chef för betal-kanalen C more som ska ta upp kampen med Netflix om de digitala tv-intäkterna. Möjligen är en maktkamp att vänta mellan de två klassiska tv-cheferna Manfred Aronsson och Casten Almqvist om Tomas Franzéns gunst. De tre har en grabbig stil och känner varandra sedan tidigare från tv-branschen. Väl in gängets manliga stil passar även Anders Eriksson, chef för Bonniers affärstidningar som Veckans Affärer och Resumé. Även Bonnier Books har en manlig vd, Håkan Rudels.

Avvikande i sammanhanget är Gunilla Herlitz som är chef över affärsområdet dagspress med tidningar som Dagens Nyheter, Expressen, Dagens Industri och Sydsvenskan. Hon är ingen del i grabbgänget och hon gillar inte Boston-konsulternas möten. Hon kan administrera och trimma dagstidningarna, men har visat sig ha svårt för nya digitala intäkter. Dagens Nyheter köper till exempel en rad digitala tjänster som är 3-4 på sina marknader och som ingen verkar känna till. Teoretiskt borde hon hänga löst hos den nya koncernchefen Tomas Franzén, men Gunilla Herlitz har visat sig hålla lönsamheten i det svårt pressade affärsområdet på någorlunda nivå och lär ha högt förtroende från ägarfamiljen. Hennes generella strategi är svälta organisationerna till vinst. Hon är slagfärdig och flyttade förra veckan på Expressens mångåriga vd Bengt Ottosson sedan han vägrat gå ner på kraftiga besparingar på personalsidan, det pratas om 190 tjänster. Nästa steg kan vara att se över Dagens Industri och byta ut chefredaktören Peter Fellman som inte anses vara rätt person för att skapa de nya digitala intäkterna.

Så vad kommer Tomas Franzén att presentera? Ja, han kommer bland annat att berätta att han prioriterar tillväxt framför vinst. Ägarna får nöja sig med 1 miljard i vinst per år. Punkt. Övriga pengar vill han använda till att skapa nya affärer, digitala affärer. Han kommer att vara tydlig och rak. Affärsområdescheferna som han inte får med sig kommer han att byta ut, med undantag av Gunilla Herlitz då. Det är slut på de 100 första mysiga dagarna nu för Tomas Franzén.

Eldade Fredrik Reinfeldt upp valsegern i Västmanland?

Jag anar hur statsminister Fredrik Reinfeldt (m) tänker kring den omfattande branden i Västmanland. Ungefär som vid upploppen i Husby. Låt de lokala krafterna, de offentliga instanserna, som har ansvaret, proffsen lösa problemet. Låt krafterna jobba i fred, gör ingen billig politisk poäng på det, det blir effektivast om inte processen störs av rikspolitiker som klampar in.
Till Husby åkte Fredrik Reinfeldts huvudmotståndare Stefan Löfven. Han åkte även till Västmanland, inte för att knipa politiska poänger, nej då, nej då, han till och med gjorde en poäng av att Socialdemokraterna avbryter sina valaktiviteter i området för att hjälpa till med släckningsarbetet. Till Västmanland åkte även Miljöpartiets finansministerkandidat Per Bolund, en mästare i att ta chanser till positiv medieuppmärksamhet.
Stefan Löfvens mediestrategiFredrik Reinfeldt med stab firade i helgen stora triumfer efter att han som första statsministern tågat i Pride-paraden. Men effekterna av det massiva och positiva mediegenomslaget, riskerar att brinna upp i Västmanland. Statsministern åkte inte dit. Gjorde han analysen att hans närvaro inte hade bidragit till släckningsarbetet, var den säkert korrekt. Men nu är det valrörelse. Då blir det fel att inte var tydligt först på plats och visa vem som har och tar det yttersta ansvaret. Eller i vart fall låta motståndarna ta platsen. Särskilt om Fredrik Reinfeldts insatser i Pride lyfts fram så hårt. Bilden framträder av en statsminister som går i färgglada parader i huvudstaden, men håller sig undan när det bokstavligen brinner i knutarna.
Statsministerns mediestrategiStabens mediestrategier framstår som märkliga. När branden börjar nå sin kulmen och läget är akut, skickar staben en bild på statsministerns tårtkalas på statsrådsberedningen till favoritreportern Niklas Svensson på Expressen. När staben till slut kommer fram till att Fredrik Reinfeldt nog bör kommentera branden, sker det via samma Niklas Svensson och Expressens perifera webb-tv-kanal. Inte statstelevisionen eller TV4. Ingen bred presskonferens.
Nåväl, att statsministern inte dyker upp i Västmanland, förlåts och glöms av väljarna. Men att han missade hygienfaktorn att vara på plats vid den största branden i landet på över 100 år, kommer inte att ge den extra energi som den egna organisationen såväl behöver nu i den tunga motvinden Moderaterna arbetar i just nu. De hade behövt en stark och ansvarsfull partiledare i prime time i tv nu. De behöver i alla fall inte Stefan Löfven som landsfaderkandidat.  Beslutet att inte åka till Västmanland, kommer dock att ge, förlåt uttrycket, bränsle till de statsvetare som kommer att analysera en eventuell valförlust för Moderaterna.
Ja, det var logiskt att skicka försvarsminister Karin Enström (m) och lantbruksminister Eskil Erlandsson (c). Men det var inte emotionellt. Och det här valet ser ut att handla om värderingar och känslor snarare än siffror och logik.

Ett misstag av Stefan Löfven och S att radera Gaza-inlägget

McDonalds har ett redaktionellt råd och Scania försöker göra om sin kommunikationsavdelning till en redaktion. För några månader sedan träffade jag på Arlas kanalchef på ett frukostseminarium. Egna kanaler vill alla driva idag. Men inte alla har insett vidden av det utgivarskap som egna kanaler faktiskt för med sig.

För de politiska partierna, som vurmar för dialog med väljarna i valstugorna och via dörrknackningskampanjer, är förstås egna digitala kanaler högt prioriterade. Miljöpartiet väljer till exempel att lägga valkassan på en egen webbredaktion i stället för tv-reklam. Egna kanaler konkurrerar med medier. Med egna kanaler kan politiska partiet och andra aktörer kommunicera direkt med sina intressenter, utan att behöva tjata budskapen genom traditionella medier.

Medier och företag och organisationer hamnar som utgivare med egna kanaler lite på samma spelplan. Skillnaden är att medierna kan utgivarskap. Företagen och organisationerna är ännu amatörer.

en utgivare eller redaktör har främst tre utmaningar
1. skaffa en stor publik.
2. maximera produktionen av rätt innehåll till rätt målgrupp.
3. hantera utgivarfrågor.

Socialdemokraterna kan sägas ha lyckats med de två första punkterna, när partiet i lördags kväll lade ut partiledare Stefan Löfvens kommentar till krisen på Gaza.
Publiken var uppenbarligen stor eftersom den inom de närmaste timmarna skrev 2 500 kommentarer. Innehållet väckte stort intresse och engagemang och därmed var även punkt två avklarad. Punkt tre, utgivarskapet kan däremot diskuteras.
Till en början var det naivt lägga ut ett Facebook-inlägg om den infekterade konflikten mellan Palestina och Israel, på lördag kväll, då partiets beredskap för starka reaktioner sannolikt inte är den högsta. Det riktigt stora misstaget vara ändå att ta bort kommentarerna och själva inlägget från. Facebook. Självklart vill inte Socialdemokraterna upplåta sin Facebook-kanal till en arena för hets mot folkgrupp, som många av kommentarerna kunde klassas som. Men Socialdemokraterna har en fet stab, som hade kunnat rensa bort de värsta inläggen, eller ännu bättre, inlett en diskussion med personerna som skrev dem. Hur intressant hade inte den dialogen kunnat bli?
Dialogen hade också gett kunnat Stefan Löfven och hans stab värdefulla insikter i hur de frustrerade och antagligen osedda personerna bakom de mest hetsiga inläggen tänker och argumenterar. Det hade gett partiet goodwill och skapat möjligheter att ange vad som är god ton i debatten. Det hade kunnat leda till att ytterligare några medborgare hade fått förtroende och respekt för det politiska etablissemanget.
Om ett politiskt parti verkligen ville ha en dialog med väljare, var detta ett helt rätt tillfälle. Redaktörer inom tv, radio och press, vet vilken makt och inflytande en mediekanal kan ha, men kanske blev utgivare Stefan Löfven överrumplad över att egna kanaler inte bara är likes och tummen upp av partikompisarna utan kan utvecklas till något riktigt styggt. Kanske visar raderingen av inlägget, att Socialdemokraterna ser Facebook som en propagandakanal där Stefan Löfven planterar träd och minglar med Love Antell i Almedalen, och inte som en dialogkanal där vad som helst kan hända.
Klart är att Socialdemokraterna denna gång lyckades göra de personer som misstror politiker stärkta i sin uppfattning och de personer som skrev nyanserade kommentarer till inlägget mycket besvikna.
Det är inte så att Fredrik Reinfeldt och hans stab är så mycket vassare. Det senaste inlägget skrevs för över ett år sedan, den 21 maj 2013, i samband med upploppen i Husby. Så mycket för det utgivarskapet. Men de 1 918 inte alltför smickrande kommentarerna har partiet ändå låtit stå kvar.

Bokslut

Döden infaller en gång per år för oss som driver företag. Varje räkenskapsår begravs med en gravsten vars inskriptioner även går under benämningen ”bokslut”. Förrättaren av detta dystra ämbete kallas ”revisorn”. I förrgår var jag hos min revisor. Först nu börjar jag hämta mig.
Jag sköter bokföringen för Dagens Opinion själv. Det är ett litet bolag och det skulle väl vara själva f-n om inte en halvakademiker skulle bemästra några hundra futtiga verifikationer. Det ska vara lätt att göra rätt, säger Skatteverket. Myndigheten har dessvärre inte upplyst om att det också är lätt att göra fel. Jag har gjort en del fel. Det påpekar revisorn och skickar en tunga faktura för att ordna upp sakerna. Givetvis med tio dagars faktureringstid och så Svea Inkasso på det. Cashen ska in.
När jag gör bokföringen och kommer till konto 1630 där skatter ska avräknas brukar jag tänka på finansminister Anders Borg, hur han liksom trippade fram så den dåvarande hästsvansen guppade, som han vore en tupp mäkta stolt över intäkterna han drog in. Jag brukar tänka på Socialdemokraternas finansministerkandidat Magdalena Andersson, som inför ett tungt företagsetablissemang på IVA formligen gnuggade händerna över alla ”sköna miljarder” hon skulle dra in om hon fick chansen. Magda och Anders är egentligen intäktsdirektörer. Cashen ska in.

Jag brukar tänka på det när jag varje månad fyller i lönedeklarationer och varje kvartal när jag redovisar moms och ännu mer en gång per år när jag är hos revisorn som ska berätta hur mycket pengar som sannolikt ska betalas in ytterligare till Skatteverket.

Jag skriver mycket om andra företags bokslut och tycker att det torra materialet blir allt mer levande för varje år som går. Jag kan ana glädjen i ökad försäljning, jag kan se hur vinstuttag tonas ner, hur omsättningar blåses upp genom ”pågående arbeten”, så att resultatet ska räddas, jag kan känna ångest och förtvivlan inför affärsidéer som inte håller, dåliga vibbar mellan revisor och företag, uppblåsningar av företag à la klä bruden inför en förestående försäljning.

Eftersom jag bokför själv har jag rätt bra koll på pengarna i Dagens Opinion. Det rör sig dessutom om väldigt lite pengar att hålla reda på. Ändå blir det ångestladdat att sitta där framför revisorn. Det är revisorn som avgör hur långt inskriptionen kan skruva och vinklas. Sedan kastas bokslutet ut till hundarna, först Bolagsverket och sedan Allabolag och allehanda kreditupplysare all världens vänner och bekanta, skvallerbyttor och konkurrenter. Och ser bokslutet illa ut, gör du det som person också. Det svider att inte leverera bra siffror. Jag brukar tänka på det när jag skriver om andras bokslut. Det ska vara lätt att göra rätt, men det är ofantligt svårt att lyckas med ett företag. Det tror jag Magda och Anders vet ofantligt lite om.

Vad står det på gravstenen för Dagens Opinion 2013 då?

Ända sedan det första hela bokslutsåret 2011 ligger vi strax under en miljon kronor rensat för ”pågående arbete” i nettoomsättning. Som vanligt gör vi en liten vinst. Som vanligt känns det bra att affärerna fungerar som det ska, även om de är alldeles för små, företaget i alla fall friskt, men om ett år igen, då jäklar ska vi visa världen att det går så mycket bättre för oss.

När döden har infallit, börjar livet för det nya räkenskapsåret. Cashen ska in. Dock kommer vi aldrig att förnedra oss med ett uppiffat motorcykelgäng, läs indrivningsbolag. Det är inte etiskt hållbart. Och det borde fler inse.

ps.
Journalisten Sanna Lundell tycker i sin blogg att Expressens ansvariga utgivare Thomas Mattson ska ringa upp och förklara för ”mina barn vad de har att vänta sig när de kliver utanför dörren i dag”.  Detta efter att Expressen har publicerat en film som visar hur barnens far Mikael Persbrant konsumerar kokain med kriminella år 2012 i Linköping. Jag kan förstå att det hon blir upprörd över publiceringen, men det är ganska lågt att använda sina egna barn som hävstång i argumenteringen mot Expressens publicering. Särskilt om man som Sanna Lundell jobbar för Aftonbladet, som inte drar sig för kontroversiella publiceringar. Barn borde väl ha rätt att slippa vara tillhyggen i vuxnas offentliga konflikter?