Skip to content

”Opinionsbildarbranschens häxprocesser – eller var är tjejcheferna?”

Kvinnliga chefer tycks tappa mark i opinionsbildarbranschen. När arbetarrörelsen byter chefer är det Kålle som får köra LO efter Wanja och Stefan tar över efter Mona (Håkan inom parentes). Vänsterpartiet styrs av grabbsen Aron och Jonas. När Moderaterna byter ut partisekretare Sofia Arkelsten så är det Kent från Örebro som tar över. 
 
Likadant ser det ut bland reklambyråerna som ju indirekt är en del av opinionsbildarbranschen. McCann-nätverket bytte ut Anne Årneby mot Robert Bryhn. Hans Sydow på Saatchi har lämnat över, inte till en kvinna, men väl till Jonas Björlin. Magnus heter Scholz & Friends nya vd efter Petronella Panerus. Frippe Stenberg kliver in som vd för mediebyrån Vizeum där han ersätter Ulla Norin.
 
Inte är det mycket bättre i delar av mediebranschen. Aftonbladets vd Anna Settman slutar efter 19 år vad jag hört efter att ha tröttnat på den norska manschauvinismen bland cheferna. Schibsteds högsta kvinnliga chef är nu Svenska Dagbladets chefredaktör Lena K Samuelsson, som dock inte håller i budgeten, men väl fick lov att virka ihop koncernens nya logga. Som en grytlapp i drängstugan.
 
Politik, medier och kommunikation är det inte sektorer som ska ligga i framkant och driva utvecklingen? Varför åker i så falla de kvinnliga cheferna ut som på löpande band? Bevittnar vi en diskret häxprocess understödd av kristider som skapar behov av att hänga ut syndabockar?
 
Det är kanske genom att studera undantagen som svar kan hittas.
 
Inom pr-branschen är utvecklingen en annan. Anna-Karin Hedlund är vd för Diplomat, Annika Sjöberg tog nyss över Gullers, Marta Karlqvist leder Cohne & Wolf, Helena Olsson Burson-Marsteller, Janna Sundewall, Gelmuyden Kiese, Christina Saliba, McCann Relations, Gabriella Finnborg, Prat, Sara Leffler-Morge, Friends Agenda, Maria Grimberg JKL, Ingrid Engström, Springtime, Inger Lindström, Vox, Marianne Östlund, Effektiva Media, Carolina Anestam, Hero för att nämna några.
 
Bland fackförbunden på tjänstemannasidan är det också vanligt med kvinnliga chefer. Så är Eva Nordmark, TCOs ordförande, Annika Elias är ordförande för Ledarna, Heike Erkers, Akademikerna, Metta Fjelkner, Lärarnas Riksförbund, Eva-Lis Sirén, Lärarförbundet och Marie Wedin, Läkarförbundet.
 
Pr-byråer och tjänstemannafacken har det gemensamt är att de är branscher i positiv utveckling. Pr-byråerna expanderar, tjänstefacken ökar i medlemsantal. Men politiska partier har svårt med medlemsutvecklingen och reklambyråerna tappar mark inte minst till pr-byråerna. Det skulle tyda på att kvinnliga chefer är aktuella i branscher som går bra. När havet stormar kallas sjöbussarna in med sina paternosterverk. Sjöbussarna som kan styra läckande skutor hårt utan att behöva bli demoniserade, traumatiserade och utmålade som häxor, som kvinnliga chefer som tar tuffa beslut inte sällan blir. Därmed skulle kvinnliga chefer också få svårare att leda organisationer i snålblåst. Eller kräver oroliga finansiella tider mer arbetstid från cheferna och tenderar då kvinnor att ta över ansvaret för hem och barn?
 
Feministen Anders Borg kanske skulle börja med att driva på för kvotering på hemma plan bland opinionsbildarna? Det funkar i alla fall på Miljöpartiet som förutom Centerpartiet är det enda riksdagspartiet med en kvinnlig chef. Då är också Centerpartiet det särklass rikaste partiet efter försäljningen av medieföretaget Centerpress för 1,8 miljarder år 2005 och kanske kan kosta på sig en kvinnlig chef trots viss snålblåst.
Postat 16 maj 2012 |† admin Journalistik § Marknadsföring § Politik § makt § medier Kommentarer (0) Tagged: ,

Smeten som skiljer (s) och (m)

I vad ligger skillnaderna mellan Moderaterna och Socialdemokraterna och deras sympatisörer egentligen? Första maj håller Socialdemokrater tal i större utsträckning än det nya arbetarpartiet Moderaterna. Moderata sympatisörer sjunger inte internationalen och hålla varandra i händerna. Rätt få av de socialdemokratiska sympatisörerna gör det för övrigt också.

Det skulle vara intressant att veta många som i dag går hundra meter extra för att slippa handla på Coop eller Ica för att känner att de är socialdemokrater eller moderater. Hur många överhuvudtaget är sina partier i dag?  Är vi inne i en period av politisk sekularisering där kunderna väljer partierna som effektivast levererar välfärd?  Som elkunderna väljer elbolag?

Den ökande rörligheten mellan blocken, tyder på att så kan vara fallet. Det finns en grupp väljare, i storleksordningen 30 procent som glider fritt på en axel mellan blocken. Det blev uppenbart under Håkan Juholts tid som partiledare. Han blev en spärr som gjorde Socialdemokraterna ett omöjligt alternativ för den friglidande gruppen. Han ingav inte rätt förtroende som trygg leverantör av välfärd. Hans återställarpolitik var fel. Hans ordval var fel. Hans mustasch var sannolikt också fel för åtskilliga friglidare.

Stefan Löfven har gjort Socialdemokraterna till ett tänkbart alternativ. Han har tagit bort spärren. Friglidarna kan åter glida fritt mellan blocken. På samma sätt gjorde sig Moderaterna valbara genom att definiera sig som arbetarparti och slå fast att partiet värnar kärnan i välfärden, står upp för ett högt skattetryck och säkra statsfinanser.

Att gruppen friglidare är så stor beror till en del på att varken Moderaterna eller Socialdemokraterna lyckas hålla igång breda gräsrotsrörelser. Det skapar en växande andel sympatisörer som letar tänkbara val, snarare än identifierar sig med ett parti.

I nästa val blir gruppen friglidare avgörande. Inget parti som vill leda landet kan ignorera gruppen.  Det är därför politiken mer kommer att handla om att minska riskerna att stöta sig med friglidarna. Det är den koden Stefan Löfven och Socialdemokraterna har knäckt och det är det som pressar Fredrik Reinfeldt just nu.  För just nu glider friglidarna över till Socialdemokraterna. Kanske tycker de att Fredrik Reinfeldt verkar lite trött. Är han stark nog efter skilsmässan och varför är det så mycket tjat om arbetslösa ungdomar?

Därtill kommer ett ständigt minskande manövreringsutrymmet för partipolitiken begränsas allt mer av EU, finansiell oro och en cementerad arbetsmarknad. Hur stor andel av årets BNP kan politiken påverka i dag? 10 procent? 50 miljarder kronor?

När spelet om friglidarna handlar om små detaljer som om vad lärlingssystemet för ungdomar ska heta, hur stor andel ska utförsäkras eller gradsättningen i skolornas betygsystem, kan det vara mer intressant att fundera över hur Moderaterna och Socialdemokraterna hanterar verktyget politik på i princip samma byggmaterial.

Moderaterna väljer genomgående breda måltavlor för sin politik:
* alla som arbetar får jobbskatteavdrag
* alla som bor i hus får göra rotavdrag
* alla får tillgång till rut-avdrag
* alla företag kan anställa alla ungdomar under 25 år till halverad arbetsgivaravgift.
* alla får sänkt restaurangmoms.
* alla slipper fastighetsskatt

Socialdemokraterna väljer prickskytte mot smalare målgrupper
* rut ska begränsas för höginkomsttagare
* någon form av fastighetsskatt för de rikaste är tänkbar
* bara arbetslösa ungdomar ska kunna anställas med lägre arbetsgivaravgift
* specialprogram för ungdomar som inte har klarat gymnasiet

När finansminister Anders Borg (m) matchas mot Socialdemokraternas ekonomiska talesperson Magdalena Andersson, för övrigt kompis från Handels med Fredrik Reinfeldts statssekreterare Mikael Sandström, i TV4s Nyhetsmorgon sätter hon fingret på skillnaden när ungdomsarbetslösheten diskuteras. Hon att man bör använda pengarna ”direkt mot de ungdomar som är arbetslösa istället för att smeta ut dem på alla ungdomar som redan har jobb.”

Fram tonar bilden av ett Moderaterna som ”smetar ut pengar”, driver kollektivistiskt politik där alla reformer är för alla medan Socialdemokraterna driver en selektiv linje med reformer riktade till vissa grupper. Som om Moderaterna rotar med grunden medan Socialdemokraterna reparerar trasiga delar på huset. Som om Moderaterna smetar ut makt och resurser från det offentliga över en bred allmänhet medan Socialdemokraterna ser sig som omfördelare av ett välstånd till särskilt behövande grupper. Som om Moderaterna med en kollektiv approach gynnar individen medan Socialdemokraterna med en selektiv approach vill stärka kollektivets ställning.

Så även om ingående variabler som pris och material och väljarnas specifikation är givna, kommer de olika angreppssätten långsiktigt att leda till olika byggen. Den utvecklingen kan friglidarna alltid effektivt parera genom att byta byggherre med jämna mellanrum.

Postat 01 maj 2012 |† admin Politik § makt Kommentarer (0) Tagged: , , ,

Guldägget – en pr-tävling utan pr-byråer

Med 7 av 13 guldägg är Forsman & Bodenfors den stora vinnaren av årets Guldägg. Guldäggskörden säger också en del om Göteborgsbyråns tävlingsduglighet. Guldägget handlar inte bara om att prestera bra kampanjer. För byråer som vill vinna handlar det en hel del om att se till att få göra rätt kampanjer. Då finns det i huvudsak två vägar.

1. Hitta en kund med rymlig budget och som tror på reklam.

2. Hitta kunder som inte har någon budget alls men har intressanta kommunikationsutmaningar.

I årets Guldägg använde Forsman & Bodenfors sig av båda kategorierna.

Volvo, Tele2 och Apoteket är exempel på den första kategorin, alltså kunder med hyfsat rymliga budgetar. Berättarministeriet, som vann guldägg i två klasser hör till kategori 2. Den nystartade stiftelsen hade vare sig logga, varumärkespositionen eller en krona i plånboken, när de tog kontakt med Forsman & Bodenfors och frågade om hjälp med marknadsföringen.  I gengäld fick reklambyrån stor frihet att utveckla kampanjerna, något som så småningom leder till ett Guldägg, som i sin tur kan ge fler uppdrag.

Reklambyrån DDB hade flera kampanjer som fick silverägg, alltså andra plats. Då tävlade DDB ofta med kampanjer för strikt konkurrensutsatta reklamköpare som MC Donalds, till skillnad från Forsman & Bodenfors kampanj för Berättarministeriet, som inte kostade beställaren en krona. Forsman & Bodenfors utvecklade en kampanj där gratisarbetande ungdomar skriver i kända svenskars twitterkonton, allt för att få människor att engagera sig i projektet.

Med ingredienserna sociala medier och lågbudget, hade det lika gärna kunna vara en pr-byrå som skapat Berättarministeriets kampanj. Detsamma gäller Visit Swedens kampanj som också den bygger på Twitter och minimal budget. Visit Swedens kampanj, skapad av reklam byrån Volontaire vann pr-klassen, framför näsan på pr-byråerna. Det är något symtomatiskt.

Närmare 40 procent av de vinnande kampanjerna var beställda av icke vinstdrivande, konkurrensutsatta köpare som Stockholms Stadsmission, Berättarministeriet eller Visit Sweden.  Varför det går hem i jurystugan kan diskuteras. Kanske för att den här typen av kampanjer, vädjar till en förträngd strävan bland reklambyråfolket att förbättra världen. Kanske för att dessa kampanjer som varken är konkurrensutsatta eller ska driva vinst, lämnar stort utrymme till byråns kreativitet. Det handlar som sagt att hitta rätt kampanjer att tävla med.

Med pr-byråerna goda möjligheter att hävda sig i Guldägget, är det underligt att nästan ingen deltar.

Av tretton klasser är sex svåra att vinna som pr-byrå:  design. film, produktion, radio, tidningsannonsering och utomhusreklam.  I övriga kategorier, digitalt, alternativa media, direkt, event och pr är det fritt fram för pr-byrån att försöka ta hem guldägg. Guldägget håller på att bli en pr-tävling. Men var är pr-byråerna?

 

Postat 18 april 2012 |† admin Uncategorized Kommentarer (0) Tagged: , , , , ,

Är det Fredrik Reinfeldts statssekreterare som sitter på Saudibomben?

BLOGG. Regeringen Reinfeldt tycks ha lärt sig sin medieläxa. Men är Saudibomben desarmerad och vilken roll spelar statsministerns statssekreterare? undrar Dagens Opinions Rolf van den Brink.

Har regeringen Reinfeldt lärt sig hantera medier den hårda vägen? Den första mandatperioden måste ha varit chockerande med massiva drev som avsatte handelsministern Maria Borelius (m) och kulturminister Cecilia Stegö Chlio (m) och statsekreteraren Ulrica Schenström (m), öppet bråk med försvarsminister Mikael Odenberg och en debatt om FRA som gav statsminister Fredrik Reinfeldt (m) stämpeln som Alliansens överförmyndare. Den andra mandatperioden har varit lugnare, trots allt.

En mer mogen mediehantering kan vara en av förklaringarna. Statministerparets separation är ett exempel. Planeringen kring släppet av nyheten framstår som iskall.

Först kom nyheten om Filippas Reinfeldts operation, så nyheten om att villan är såld, nyheten om att Filippa får jobb som gruppchef i Fredriks projekt som ska utveckla politiken, nyheten om att radhuset är köpt, och så nyheten om separationen, släppt via mejl till ett fåtal redaktioner, utan vidare kommentarer, lagom kvällen före stora kvinnodagen. Lagom sent så de stora nyhetsredaktionerna inte kunde mobilisera förrän dagen efter då nyheten redan levererats ut på ett kontrollerat sätt.

Så kom storyn om försäljningen av vapen till Saudiarabien med ett nästan förutsägbart drev med en i given ordning. Den här gången fick Dagens Eko hålla i taktpinnen. De dominerande medierna med resurser, Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Dagens Industri, Expressen och Aftonbladet föll in i jakten.

En inte alltför vågad gissning är att redaktionen på Dagens Eko fick ett tips om hanteringen av vapenaffärerna från någon i försvarsdepartementet som inte var så nöjd med departementschefen, alltså försvarsminister Sten Tolgfors (m). Han verkar ha haft sin lojalitet främst hos Fredrik Reinfeldt och genomfört de förändringar och besparingar företrädaren Mikael Odenberg vägrade göra. Inget som ger popularitetspoäng på departementet. Så varför inte placera Saudibomben hos Sten Tolgfors?

Drevet var sig likt även denna gång, säger en bekant som har sett dem på plats inifrån: Hundarna kommer i flock. Drar fram fågeln. Så blir det synd om fågeln. Hundarna tröstar. Från fågelns ägare i vakttornet kommer ett skott. Fågeln bärs ut skadskjuten. Hundarna ser sig om efter nästa fågel.

Den nya fågeln är för en stund handelsminister Ewa Björling (m) som snart lämnar över till Carl Bildt (m) som ställer sig upp för regeringen och försvarar affärerna. Det verkar genomtänkt och samordnat.

Han bekräftar att han äger frågan i fall den skulle uppstå. Men frågan har inte dykt upp på utrikesministerns bord. Alltså existerar den inte. Allt är som det ska. I intervjuer lägger Carl Bildt, med erfarenhet från pr-byrån Kreab, att är bättre att Sverige gör vapenaffärer med Saudiarabien som annars andra länder hade gjort. Dessutom handlar det om svenska jobb.

Två folkliga argument, kanske levererade i syfte att få nästa flock i mediedrevet att framstå som elitistiska och oförstående för hur det fungerar i verkligheten. För nu drivs drevet från ledarplats. Landets ledarredaktioner kräver förutsägbart att byken ska tvättas, efterlyser oberoende kommissioner och förfasas över att JK ska granska hur hemliga affärsdokument kunde läcka till Dagens Eko. Det skriks på full transparens. Det glöms bort att det i botten finns ett företag som gör affärer och att ingen redaktion på allvar räknar med att få loss affärsavtal med företag som Ericssons eller ABBs affärsavtal när de göra affärer med kunder i länder som Kina, Filippinerna eller Iran.

Moderaternas moteld kom lagom till en lång påskhelg. Vapenaffärerna med Saudiarabien har hamnat längre ner på väljarnas dagordning. Självklart kommer medierna att blåsa liv i frågan igen. Men hur?

Är Saudibomben desarmerad genom att Sten Tolgfors fick göra en Cristina Husmark Pehrsson, sjukförsäkringsministern som efter att har gjort det smutsiga jobbet med att ändra sjukförsäkringssystemet inte blev någon minister gå till val på och fick avgå?

Räcker Ewa Björlings och Carl Bildts lagarbete för att hålla drevet utanför statsministerns närområde?

Är Saudibomben desarmerad av rutinerat mediearbete eller sitter bomben i knäet hos någon annan?

En sådan person skulle kunna vara Gunnar Wieslander, officersutbildad, tidigare flottiljchef, och tidigare statssekreterare hos Ewa Björling och nu hos statsministern själv. Har han fått full insyn i vapenaffärerna från sin tid hos handelsministern? Då kan han vara mediedrevets felande länk. I så fall ligger Saudibomben i stort sett på statsministerns skrivbord.

 

 

Postat 10 april 2012 |† admin Politik § makt § medier Kommentarer (0) Tagged: , , , , , , ,

”Det är något med mixen politik och hamburgare”

Det är inte kebab, inte, korv, inte Seven-Eleven eller Statoil, inte en glasskiosk eller Pizza Hut, fullmatade subs eller Ica. Nej det är hamburgare som politiken tycks leva i symbios med. Varför?

”Osmakligt”, säger han. Killen som vill vara anonym och som ligger bakom bloggen Alliansen besöker Mc Donalds med tillhörande Facebooksida på temat McAlliansen. Där publiceras bilder över regeringsmedlemmar som jobbar eller besöker McDonalds. Det kan tyckas nischat. Där finns ändå en hel del bilder på hamburgerflippande statsråd.

Den anonyma mannen berättar att han jobbar i den offentliga sektorn och har det lite trassligt med privatlivet. På fritiden grubblar han över regeringens insyltning i McDonalds. Han är något på spåren, säger han.

”Filippa Reinfeldt fick synas på ett brickunderlägg på alla McDonalds i Stockholmsområdet helt gratis. Det är bara ett av många oblyga exempel hur tätt Moderaterna och McDonalds hänger ihop. Samtidigt upprörs moderaterna av Socialdemokraternas lotterier”.

Jag försöker pressa den anonyma på hans identitet. Han vill inte. Han lägger på.
Sedan vill den inte gå bort. Tanken på hur politik och hamburgare hör ihop. För det för de, på något vis.

År 2010 gjorde Max en storstilad Almedalsvecka. Det norrländska alternativet bjöd det kräsmagade opinionsbildaretablissemanget i Visby på hemstekta burgare, inte sällan med vd bakom grillklotet. Kanske kände marknadstvåan att det var nödvändigt att försöka möta ettan McDonalds på hemmaplan för public affairs.

McDonalds är Sveriges största privata arbetsgivare bland ungdomar, jobbar aktivt med integration och är därmed en av de tyngsta aktörerna på den svenska arbetsmarknaden. Positionen ger tillträde till politikerna. Kanske tvingas McDonalds anstränga sig extra som stigmatiserat råkapitalistiskt varumärke med produkter som kan beskyllas för att skapa ohälsa.

Det finns förstås personband. Pr-byrån som ordnade Max triumfvecka i Almedalen heter Weber Shandwick vars chef, har jobbat på Muf och är nära vän med den förra arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin (m) och lika god vän med McDonalds kommunikationschef Raymond Mankowitz som fick svara på frågorna om vad Filippa Reinfeldt (m) gjorde på McDonald’s brickunderlägg en dryg månad före snabbmatskedjan skulle användas som vallokal för att locka unga och ovana väljare till valet 2010.

En av valfrågorna var också en halvering av restaurangmomsen som också genomfördes efter valet. Då var det dags för hamburgarkedjorna att bjuda igen. McDonalds kommunicerar mycket kring alla jobb reformen skapar, bland annat skapa medieuppmärksamhet genom att ordna en rekryteringsdag på den hetaste eventarenan Stockholm Waterfront. Max tackar lite mer modest med att skicka presentkort à 100 kronor till samtliga riksdagsledamöter.

McDonalds har anlitat Prime som byrå, nu är det JKL. Det är byråer med starka kopplingar till Moderaterna, liksom Max är länkade till moderaterna via Weber Shandwick. Det skapas ett litet men kraftfullt nätverk av moderata människor som tillsammans har jobbat för både partiet och hamburgerjättarna. Mac och MAcDonalds lägger uppskattningsvis uppåt en halv miljard kronor på opinionsbildning och reklam per år. Max och McDonalds jobbar ytterst professionellt, rentav matematiskt med sin kommunikation. Mycket pengar och kompetens och raka vägar till maktpartiet skapar en bra grogrund för karriärister i gränslandet politik och näringsliv. Har vi fått ett hamburgeretablissemang?

Eller bevittnar vi bara ytterligare en svensk abnormalitet i stil med små grodorna, teknikfanatism, kräftskiva eller säg sekularism?

Är det ett uttryck för moderat folklighet och etablissemangsförakt att liera sig med ett stycke skräpmatskultur?

Är det en del av Täbymoderaternas DNA som får Fredrik Reinfeldt son Gustaf att stolt proklamera att han har fått jobb i kassan på McDonalds, kanske med mamma Filippa blickande mot sig från brickunderläggen?

Är McDonalds moderaternas ABF och hamburgarmarknaden det ljuva mötet mellan folket och kapitalismen, en outlet för folkhemskapitalismen?

Varför inte i stället Ica som har samma mix av storinternationell koncern och lokala franchise tagare i kläder med glada färger och massiva marknadsföringsbombmattor?

Jag blir inte klok på den svenska mixen av hamburgare och politik. Men något är han på spåren den där anonyma killen bakom McAlliansen.

Postat 02 mars 2012 |† admin Marknadsföring § makt Kommentarer (1) Tagged: , , , , , , ,

”Är det Machiavelli som sover dåligt om nätterna och inte fursten, Anders Lindberg?”

JKLs grundare Anders Lindberg publicerade i går på DN Debatt sina funderingar kring makten och medierna. Hans val av scen och i scensättning är rentav intressantare än det som utspelades i debattsalongen.

Vilka råd skulle en nutida Machiavelli ha givit till Fursten? skriver Anders Lindberg och menar då makthavare inom politik och ekonomi. Sedan spelar Anders Lindberg upp ett drama i tre akter, som alla avslutas med att han själv iklär sig rollen som Machiavelli och viskar råd i örat på fursten.

Medierna har utvecklats till ett ”moln”, en ”amöba” utan ”tydliga avgränsningar” mellan olika mediekanaler och ”stora likheter” med den finansiella marknaden som Anders Lindberg beskriver som ”ryktesdriven, oförutsägbar” eller ”oreglerad”. Journalisternas makt minskar och makthavare kan välja och vraka bland kanaler och värdet av att kommunicera i egna kanaler blir snart större än att ställa upp i traditionella medier.
Anders ”Machiavelli” Lindbergs första råd lyder därför:  If you cannot convince the media – be one!

I den andra akten målar Anders Lindberg upp hur kändisjournalistiken breder ut sig och många makthavares ovilja att vara personliga och lämna ut sig själva till medierna.
Rådet blir därför: Var försiktig, låt dig inte lockas av sirenernas sång. Ger Du lillfingret, tar de allt från Dig en dag.

I den tredje akten spelar Anders Lindberg upp hur det blir svårare för makthavare att ”säga en sak och göra något annat” nu när information kan komma fram i fler kanaler och från fler avsändare.
Anders Lindbergs råd:  Makthavarens rådgivare viskar: Watch your paper trail, my Prince.

Det intressantaste med Anders Lindbergs teaterstycke är att det mellan stroferna så väl skildrar pr-branschens inställning till de förändringar som sker i spelet mellan medier och makthavare. Det är inte utan en viss ängslan pr-branschen följer förändringarna. Spelet mellan medier och makthavare är en pr-konsults hemmaarena. Inte så konstigt därför att Anders Lindberg klär sig i rollen som Machiavelli.  Ytterst är det ju pr-konsulterna som styr maktens agerande, eller hur?

Det är inte heller konstigt att han väljer DN Debatt som scen. Trots allt prat om att medierna förlorar sin makt är det via medierna pr-konsulterna andas och att få in ett debattinlägg på DN Debatt är ännu de flesta pr-konsulters våtaste dröm, trots att alla pr-byråer och deras kunder enkelt kan publicera allt de tycker och tänker på sina egna hemsidor, bloggar, Twitter eller Facebook.

Kanske är det konstigare att DN väljer Anders Lindberg. Det hade nog inte hänt för några år sedan. Är det ett tecken på att medierna har landat på jorden efter en 30 år av stigande hybris om journalistikens överlägsenhet över pr-skrået? Behöver medierna också en Machiavelli som kan hjälpa dem navigera? Eller är det så att i all förvirring och osäkerhet, står tunga rådgivare som Anders Lindberg ut i relief?

När han ändå fick nationalarenan för debatt för sig själv, hade det hade varit intressant att höra Anders Lindberg resonera om hur pr-skrået påverkas av förändringarna.

* Om medierna utvecklas till kändisfixerad amöba eller ett moln av olika kanaler och mister sin betydelse, försvinner då inte spelplanen för pr-konsulterna? Hur ska pr-konsulterna då få ut sina budskap? Vilket värddjur ska pr-konsulterna kunna leva på?

* Osäkerheten om mediernas utveckling, får rådgivarna och makthavarna att vilja ta kontrollen över kanalerna på egen hand. Pr-byråer som JMW och Prime experimenterar redan med egna kanaler, bemannade med hyfsat påkostade redaktioner. Varenda pr-pr-konsult kan i dag nå ut via Facebook och Twitter. Om du inte kan kommer ut via kanalerna som finns, bli din egen kanal, tycker Anders Lindberg. Hur påverkas pr-konsulternas roll om de går från en oberoende roll från att förmedla till att distribuera?

* När öppenheten (transparensen) ökar, öppnas direktkommunikation mellan ”furstarna” och deras undersåtar. Vad blir pr-konsulternas roll när makthavare i allt större utsträckning kommunicerar rakt med sina målgrupper utan att passera medierna?

Är det i själva verket Machiavelli som sover dåligt om nätterna oroad över morgondagen och inte fursten, i motsats till vad Anders Lindberg skriver?

Postat 20 februari 2012 |† admin makt § medier Kommentarer (2) Tagged: , , , ,

”Partiledare med mandat – vem sitter säkrast inför valet 2014”

För första gången i svensk politik har flera partier partiledare utsedda via öppna processer. Sitter de på säkrare mandat än partiledare som slumparat har fått jobbet, som Stefan Löfven (s), eller kört långvägare som Jan Björklund (fp) eller Jimmie Åkesson (sd)?

först en bild av partiledarnas mandatläge
(s)
Tillsättningen av Stefan Löfven är intressant ut flera synpunkter. Lo och Wanja Lundby Wedin har hade en central roll när Håkan Juholt motades bort och när Stefan Löven utnämndes. Hårdraget har LO tillsatt chefen för sin kronleverantör av politik, Socialdemokraterna. Kunden LO, som stöttar Socialdemokraterna med ekonomiskt stöd, kan knappast ha varit nöjd med leveranserna de senaste åren. Leverantören har inte haft ordning på sin organisation och produktion, så det är logiskt att kunden tar kontrollen över sin leverantör för att säkra leveranserna av opinionsbildning som gynnar fackförbunden i LO. Politiketablissemanget förfasar sig över hur partiet har skötts. I näringslivet är det inte så ovanligt och ledningsschabbel behöver inte vara katastrofalt om grundprodukten är okej. Vem minns inte Ericsson med Sven-Christer Nilsson som vd året 1998. Den ledande positionen inom mobiltelefonerna schabblades bort. Men systemsidan klarade sig. Sven-Christer Nilssons efterträdare Kurt Hellström fick desto större mandat och gjorde en av de mest omfattande omstöpningarna av ett svenskt företag någonsin . Ett liknande mandat får Stefan Löfven , inte minst tack vare att ingen annan tyckts beredd att ta jobbet.

(c)
Centerpartiets nya partiledare Annie Lööf skickade ut ett pressmeddelande i fredags eftermiddag där hon välkomnade Stefan Löfven in i ”partiledaregruppen”. Det sena välkomnandet kan vara en symbol på hur Centerpartiet ser på Socialdemokraternas nya partiledare. Stefan Löfven är en tydlig kärnkraftsförespråkare och sannolikt för en uppgörelse om energipolitiken med Alliansen. Detta har energiminister Anna-Karin Hatt (c) argumenterat emot vid flera tillfällen i år. Det är begripligt. En energiuppgörelse med Socialdemokraterna är just den signal Vattenfall, Eon och Fortum väntar på för att börja planera nya kärnkraftverk, något som skulle mota c-väljare mot Miljöpartiet. Annars sitter Annie Lööf säkert på ett starkt mandat efter att partimedlemmarna fått välja bland tre tydliga alternativ.

(mp)
På Miljöpartiet sitter Gustav Fridolin och Åsa Romson på starkt mandat med en öppen process och goda opinionssiffror i ryggen. De har ambitionen att göra partiet bredare och folkligare och inte minst rumsrent hos näringslivet. Ett exempel är att Gustav Fridolin har gett sig ut på turné för att prata tågtransporter med näringslivet. Åsa Romson imponerade stort i sin första partiledardebatt. Möjligen riskerar de att få sina ytor krympta av ett stabilare Socialdemokraterna som sluter breda överenskommelser med regeringen och minskar möjligheten för Miljöpartiet att visa ansvarstagande och regeringsduglighet.  Ett exempel är Socialdemokraternas överenskommelse med regeringen om Europapakten från förra veckan.

(v)
Just den typen av uppgörelser gynnar Jonas Sjöstedt, också en ny partiledare med starkt mandat tack vare en öppen process med tre utmanare. När Miljöpartiet breddar och går mot mitten, in på territoriet där regeringspartierna och Socialdemokraterna slåss om Svensson-väljare, både arbetare och medelklass, kan och har Jonas Sjöstedt tagit en tydlig oppositionsroll, uppenbart totalt befriad på tankar på något rödgrönt valsamarbete. Han tar spjärn mer mot Socialdemokraterna än mot borgerligheten och har ett så starkt mandat att partiet får köpa strategin, i alla fall tills vidare. Frågan är om den tilltänkta partisekreteraren Aron Etzler, i dag chefredaktör för Flamman, tycker att utrotningskrig mot de tidigare bröderna och systrarna hos Socialdemokraterna är rätt väg att gå.

(kd)
I går vann Göran Hägglund omröstningen mot utmanaren Mats Odell med 198 röster mot 88. Det kan tyckas vara en kraftfull misstroendeförklaring mot Göran Hägglund. Men stödet för Göran Hägglund blev ändå starkare än Mats Odells anhängare hade väntat sig. Mats Odell kanske fick gräsrötterna, men Göran Hägglund vann de förtroendevalda. Göran Hägglund fick för första gången sitt mandat öppet prövat. Han klarade testet och stärker sin position internt. Hans utmaning är snarare att jobba upp förtroendet externt, vilket kan bli tufft, där Håkan Juholts försök utgör ett skräckinjagande exempel. Oddsen för att Göran Hägglund ska avgå före valet 2014 är idag lägst bland alla partiledare och en parallell till Socialdemokraterna är inte otänkbar om han kör i diket och om opinionssiffrorna inte tar fart. Partisekreterare Acko Ankarberg, kan bli Kristdemokraternas Stefan Löfven, hett efterlängtad bland partimedlemmarna från en position från Huskvarna och utanför riksdagen.

(m)
Uppåtgående opinionssiffror, bevisad regeringsduglighet, enat/förlamat parti bygger Fredrik Reinfeldts mandat. Den enda person som i dag kan matcha honom internt är Anders Borg. Att radarparet skulle hamna i konflikt är osannolikt. De är beroende av varandra. Anders Borg bygger partiets ekonomipolitiska trovärdighet, Fredrik Reinfeldt sköter det politiska maktspelet.  Det är snarare arbetslösheten och jobben som är Fredrik Reinfeldts och Moderaternas största fara. Särskilt med tanke på Stefan Löfven höga trovärdighet i frågan. Inte så konstigt därför att Moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten samma dag som Stefan Löfven höll sitt första tal som partiledare, skickade ut sitt veckomejl med ”Jobben viktigast” i ämnesraden. Sofia Arkelsten bjöd inte på någon lösning på arbetslösheten, utan uppmanade sonika partikamraterna att ”Berätta om att jobben är viktigast!”
 
(sd) (fp)
Folkpartiets Jan Björlund och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson har det gemensamt att deras mandat inte har testats och att de leder färglösa organisationer. Opinionssiffrorna är stabila, men inte fantastiska. Ingen av dem utmanas internt. Jan Björlunds ministrar Erik Ullenhag och Birgitta Ohlsson och Nyamko Sabuni gör inga märkbara avtryck, snarare förvånansvärt oengagerade intryck. Tanken att någon skulle utmana Jan Björklund är osannolik.
Efter drygt ett år i riksdagen är det ännu bara Jimmie Åkesson som har någon lyskraft bland Sverigedemokraterna. William Petzäll, är väl den enda sd-ledamoten som har gjort ett intryck, även om missbruksproblem och bråk med partiledningen inte är rätt sätt att bygga politiskt förtroende på.  Han åkte också ut ur partiet. Petad från sin post som ekonomisk talesperson blev Johnny Skalin, som hade gjort ett blekt intryck. Ersättaren Erik Almqvist fungerar bättre medialt, men stärker inte bilden av Jimmie Åkesson som ledare av en kraftfull organisation.
så vem av partiledarna sitter lösast?
Sett till en kombination av opinionssiffror och intern makt, är det utan tvivel Göran Hägglund. Å andra sidan har han mandat nog att toppa laget efter eget huvud. Stefan Löfvens position är gjuten, hans duglighet som partichef oprövad, men ingen annan vill ha jobbet.  Annie Lööf har en oomtvistad ställning, men riskerar att få spelytorna minskade och har kvar att bevisa att hon kan bygga ett slagkraftigt lag. Jonas Sjöstedt enda motståndare kanske är han själv. Han kan tappa anhängare internt och externt om han går för hårt fram mot näringsliv, bemanningsföretag och socialdemokrater. Sitter annars ursäkert.
Jimmie Åkesson och Jan Björklund sitter starkt för att de driver ett fåtal frågor kraftfullt och saknar interna utmanare. Deltar de inte i valrörelsen 2014, beror det på dem själva. Endast grova fel eller snedsteg eller oväntade affärer kan rubba Gustav Fridolin och Åsa Romson och Fredrik Reinfeldt. Ett stabilt fält således.
Postat 29 januari 2012 |† admin Uncategorized Kommentarer (0) Tagged: , , , , , , , , , ,

Ta mannen (s) av banan – det enda mänskliga

Om uppgifterna i TV4 stämmer, och Håkan Juholt smet bakvägen från dagens presskonferens till Oskarshamn för att förbereda sin avgång, så var det ett klokt beslut av VU. Och mänskligt.

Jag känner inte Håkan Juholt och har inte pratat med honom. Han verkar vara den där lite för bullriga killens som skarvar lite extra på middagen, glad, jovialisk, lite plump, skojfrisk. Det har varit smärtsamt att se hur denna alltför spontana och oslipade man har fått löpa medialt gatlopp, hur han har kallats Åsa Nisse av de egna, omgivits av sina närmaste medarbetare som inte har sagt att de har fullt förtroende för honom. Han har varit starkare än de flesta och kört vidare, vidare, men den sista tiden verkar han ha tappat kompassen, självförtroendet och agerat och sagt det som han tror är rätt, utan att veta själv. Kanske har han tappat kontakten med sitt inre. Jag vet inte.

Om Socialdemokraterna nu är partiet där omtanken om medmänniskan står högt på dagordningen, behöver mannen tas av banan. Han tog ett jobb få andra ville ta. Han tog ett jobb han inte borde ha fått. Han fick skit för det. Nu kan det mänskliga partiet visa vad det går för och ge honom en hygglig avgång innan han mals ner, hans familj går sönder , han liv blir sönderförnedrat.  
Det finns säkert något jobb i rörelsen.   

Postat 20 januari 2012 |† admin makt Kommentarer (0) Tagged: ,

De röda marknadsledarna som gör en Juholtare


Göra en Juholtare är ett begrepp som också kan användas när en svag organisation utser en ännu svagare ledare. När en organisation inte vågar eller orkar välja den ledare som egentligen behövs utan i stället gör det oantastliga valet.  När en organisation sedan får panik när den nya chefen inte lyckas bända kurvorna uppåt.  

För kurvorna har pekat nedåt ett tag nu hos några röda marknadsledare som förlorar andelar till blå konkurrenter, som är lite vassare, lite smartare och lite effektivare och har mer kontakt med verkligheten och publiken. Kurvorna måste bändas uppåt. Chefen behöver bytas ut.

På de röda marknadsledarna är organisationerna schackbräden av karriärrutor att erövra eller mista. Personerna som ska utse nya chefen har manövrerat sig fram så långt att prio faller på att inte göra fel och riskera att tappa maktrutan i stället för att riskera att göra rätt. Det är då det är läge att göra en Juholtare.

År 2007 har Aftonbladet ett tufft år. Upplagan och intäkterna viker ner för första gången på länge för den röda tidningen. Chefredaktör Anders Gerdin går efter 38 år varav tio som chefredaktör. På den blåare Expressen har siffrorna börjar peka åt rätt håll. En man utan hår, med vänliga, lite ledsna ögon, väntar på att få ta över som chefredaktör. Han verkar lugn men under ytan brinner det korslutning. Han är frenetisk denne Thomas Mattsson. Den som sänder honom ett sms kan räkna med svar inom fem minuter. Nästan dygnet runt. Han kan inte sin produkt och sin publik. Han är den.

Efter valförlusten 2010 tappar Socialdemokraterna förtroendet för sin partiledare Mona Sahlin. Hon kunde inte matcha det blåa laget. Det blåa partiet styrs av en man utan hår. Hans ögon är vänliga lite ledsna. Han verkar lugn men har fanatiskt rest riket runt för att lyssna in sig på befolkningen för att lära sig det han inte visste.  När Mona Sahlin går börjar partiets valberedning att se sig om efter en ersättare. I sann Göteborgsanda väljer valberedningen Håkan Juholt som ersätter den engagerade, kantiga, lite osäkra och impopulära Mona Sahlin. Håkan står för klassisk s-politik, han är oantastlig. Han tyckte inte själv han var lämpad för jobbet, allt för yvig, men det är glömt nu. Håkan får ju kompetenta människor runt sig. Valberedningen firar på KB i Stockholm innan det är dags att dra hem till Götet.

Schibsteds chef för tidningarna Birger Magnus börjar se sig om efter en ersättare till Anders Gerdin. Det finns två framarbetade förslag. Svenska Dagbladets chefredaktör Lena K Samuelsson och Jan Helin, en kille som tog sin farmors åländska flicknamn, en ganska orutinerad tidningsmakare, han verkar gilla klassisk journalistik, kanske lite som de gjorde förr. Lena K tackar nej. Birger Magnus bestämmer sig för Jan Helin, ett bekvämt och oantastligt val av ny chefredaktör. Jan Helin verkar lite förvirrad, men hans ego är uppenbarligen större än han insikter i hans egna begränsningar som en ledare av en kvällstidning inte bör ha.  Han tar jobbet.

Efter att på sju år ha halverat omsättningen och räckvidden för papperstidningen, tycker Bonniers att det är dags att hitta en ersättare till Viggo Cavling som chefredaktör för den drygt 50 år gamla tidningen Resumé. Tidningen har röd logga och möter hårt motstånd från tidningen med blå logga, Dagens Media, som har hittat ett gångbart hål på marknaden, eller som Moderaterna skulle ha formulerat det, sett ett problem och hittat en hygglig lösning på det. Det har inte Resumé behövt tänka på de senaste 15 åren. Tidningen har haft något av en monopolställning och nästan kunnat abonnera på arbetarna i reklambranschen. Trots att det finns ett otal skickliga tidningsmakare i koncernen och kvällspressen är översållad av fantastiska redaktörer och det finns minst två vassa nyhetschefer på Dagens Industri, så väljer Bonnier att göra en Juholtare, gör ett bekvämt och okontroversiellt val av efterträdare. Jobbet går till Claes de Faire, en skribent vars största jobbmerit utanför Resumé är jobbet som pressreleasekonsult på den lilla pr-byrån Four C som numera försatts i konkurs av syskonen Dagerholt.  

Efter en rad fatala misstag från partiledaren vänder siffrorna ner till historiskt låga nivåer för Socialdemokraterna. Håkan Juholt ifrågasätts internt och vingklipps. Profiler som Thomas Östros börjar öppet ifrågasätta partiledaren. Andra trotjänare som Thomas Bodström drar sig undan. Veteranen Lars Enqvist, som nu är 67 år, kallas in för att förnya partiprogrammet. Han blir därmed informell överrock till Håkan Juholt.

Också Jan Helin får en form av överrock. Detta efter att profiler som Lars Anrell öppet ifrågasatt Jan Helin.  Aftonbladet-veteranen Niklas Silow kallas in för att förnya tidningen.  Han känd för att ha drivit gratistidningen Punkt Se, en numera skrotad gratistidning som kostade Schibsted över 100 miljoner kronor bara det första halvåret.  Niklas är själaglad. Han har fått ett avtal som gör att han kan gå med fallskärm i mars när projektet är slutfört lagom till 62 årsdagen. Då kanske den där direktimporten av Italienska varor kan bli av. Skutskärsonen Niklas Plaenge Silow piggar upp gruppen som ska presentera idéer om framtidens papperstidning med Marica Finnsiö 50 år och 55-åringen Nicke Franchell. Alla känner ju varandra och har gjort Aftonbladet till den tidning den är. Det blir smidigast så.  

Redan från den första dagen på det nya jobbet som chefredaktör får Claes de Faire en överrock i form av Pontus Schultz, en påläggskalv som stampar utanför Bonniers ledningsrum med pålästa teorier om läsplattor och pårökta idéer om konceptualiseringar av medieprodukter. Att Pontus har fått ansvaret att rädda både Veckans Affärer och Resumé på samma gång kan vara ett erkännande från Bonniers koncernchef Jonas Bonnier. Det kan lika gärna vara en bestraffning. Eller är det Bonniers koncernchef som i egen lättja och osäkerhet gör en egen Juholtare?  

År 2011 var onekligen något av Juholtarens år.

Postat 22 december 2011 |† admin Uncategorized Kommentarer (0) Tagged: , , , , , , , , , , , ,

Gör avtalsrörelsen intressant för allmänheten

Det är ett fantastiskt drama som utspelar sig med alla de klassiska komponenterna. Stora pengar, fattig mot rik, chef mot anställd, de smarta mellanhänderna som spinner intriger, de sena körningarna under lysrören, de informella kontakterna. Ändå, är avtalsrörelsen så död i medierna.

Jag vet, det är ingen såpa, det handlar om välfärden, människors dagliga bröd, näringslivets förutsättningar, men är det bra att gemene man vet oändligt mycket mer om kampen i TV4s Idol än kampen om hur de ekonomiska resurserna ska fördelas? 

Den senaste valrörelsen var ett mediesjöslag utan dess like, valet avgörs i medierna, inför relativt öppen ridå. Avtalsrörelsen sker bakom lyckta dörrar, av anonyma förhandlar, någon gång sker ett avbrott och en förbundsordförande eller förbunds-vd skickas ut att skälla på motparten.

Var är den långsiktiga opinionsbildningen? Var är personifieringen av de svåra frågorna? Var finns ambitionen att folkbilda om detta komplexa ämne.

Avtalsrörelsen riskerar att bli en snuskig maktklubb där båda sidorna kör efter överenskommet schema över huvudet på allmänheten. Men det är 2012 snart och upplägget går inte hem i stugorna. Den part som vågar uppdatera sin opinionsbildning till nutida metoder, kan vinna mycket mark.

Postat 03 december 2011 |† admin makt § medier Kommentarer (1) Tagged: , , , , ,