”Känn ingen sorg för publiceringen av storyn om Anders Borg”

Det har gått en dryg vecka sedan publiceringen av nyheten om den förra finansministern Anders Borgs urspårning på skärgårdsfesten på Husarö fredagen den 28 juli. Nu har vi någon form av facit.

Dagens Opinion publicerade storyn klockan 18:32 torsdagen 3 augusti. Aftonbladet hängde på cirka 15 timmar senare. Båda körde utan namn, vilket är naturligt då huvudpersonen inte hade polisanmälts och heller inte givit några kommentarer. Anders Borg var överraskande snabbt ute och trädde fram på Facebook. Det hade han inte behövt. Sannolikt hade Expressen och ytterligare någon tidning publicerat uppgifterna om skärgårdsfesten, men utan namn.  Flashback hade redan på kvällen vaskat fram hans namn, men inte kunnat bekräfta.

Anders Borg hade kunnat ligga lågt, kanske till och med över helgen, ta tid till att anlita landets bästa krishanterare och lägga upp en hållbar strategi för att bemöta uppgifterna. Om det nu var så att Anders Borg hade en minneslucka och inte visste vad han hade gjort, kunde han ha tagit reda på det. En sådan strategi skulle kanske ha mynnat ut i att en ursäkt var det rätta. Det var också vad Anders Borg bjöd på, men den fick snabbt kritik för att vara halvdan och inte övertygande. En medieexpert hade nog föreslagit en ovillkorligt ursäkt från Anders Borg parat med löfte om att han skulle anlita professionell hjälp för sina problem. Ut med ursäkten på Facebook och sedan intervjuer med några ledande medier. Allt för att hälla lite vatten på brasan.

Nu hällde Anders Borg i stället bensin på brasan. I och med att han själv bekräftade nyheten och uppgav sitt namn på Facebook blev det inte bara legitimt utan även obligatoriskt att rapportera om den förra finansministerns eskapader i skärgården, även för medier som normalt hoppar över den här typen av storys, som SVT och Dagens Nyheter.

Storyn är förstås oemotståndlig. De flesta kan relatera till en fest i skärgården. De flesta kan relatera till en vad det verkar något förvirrad, men vänlig och skicklig före detta finansminister som får spel, visar sitt kön, drar andra män i könet och hotar värden.

Inledningsvis fungerade Anders Borgs ursäkt på Facebook. Det sprutade in stödkommentarer från tunga partikollegor. Men det dröjde inte förrän debatten i stället kom att handla om huruvida det verkligen var okej att stöda en person som hade agerat och uttryckt sig som Anders Borg.

Ljuset föll tungt på Moderaternas usla mediehantering. För det första verkar Anders Borg på fullt allvar tro att han själv, kanske med hjälp av sin sambo, ska reda ut krisen. Det funkar sällan. De flesta behöver hjälp av någon som kan se situationen kyligt och neutralt utifrån. För det andra verkar han inte ha förstått att någon namnpublicering inte skulle ske. För det tredje visar situationen att Moderaterna saknar en central mediestrateg för partiets mediehantering. En sådan strateg hade i detta läge snabbt gett partimedlemmarna rådet att hålla sig bort från Anders Borgs öden. Att en tidigare finansminister sextrakasserar på en skärgårdsö är knappast en fråga för dagens Moderater. Men efter att partiets rättspolitiska talesperson Tomas Tobé givit sitt stöd till Anders Borg på Facebook hamnade frågan rakt i knät på partiet. Partiledaren Anna Kinberg Batra kommenterade att hon ”ser mycket allvarligt på anklagelserna mot Anders Borg”. Varför? Det naturliga hade väl varit att säga att ”Vi respekterar Anders Borg för hans insatser som finansminister, men han har lämnat politiken och därför kommenterar vi inte vad han gör nu”.

Händelserna i skärgården och Moderaternas sätt att hantera uppgifterna visar också att något verkar vara sjukt i Moderaternas partikultur. Anders Borg får ett tämligen oreserverat stöd från många partimedlemmar för att ha sextrakasserat folk på en skärgårdsö. Som om beteendet är okej, så länge det inte kommer ut. Det för tankarna till de två medarbetare som i december fick lämna kommunikationsavdelningen efter att en av dem kallat socialminister Annika Strandhäll för ”hora” i en testständning som av misstag sändes live på Youtube. Moderaterna verkar hålla sig med en utdaterad machokultur. Då och då kommer den i dagen, som när Tomas Tobé på kongressen i Karlstad lovar att partiet ska bli det hårdaste batongpartiet.*

Anders Borg har en stor del i denna machokultur. Trots sin något oskuldsfulla framtoning var Anders Borg en fullfjädrad maktspelare, som inte la fingrarna emellan när det gällde att utföra en del av partiets lite smutsigare arbeten. Flera tunga Moderater berättar att de inte är förvånade över att den ex-minister som spårat ut på en skärgårdsö visade sig vara just Anders Borg.

Till varje nyhet som väcker uppmärksamhet följer idag ett helt paket av redaktionella inslag. Så dras Anders Borg-storyn genom genusfiltret, den dissekeras av de rättspolitiska experterna, analyseras av de politiska tyckarna, sedan kommer krishanteringsproffsen och krishanteringsexperterna. Och Expressens Britta Svensson kommer med krav på att Anders Borg ska polisanmälas. Advokaten Elisabeth Massi Fritz kommer snabbt med krav på att Anders Borg borde kontakta polisen.

På det följer alla som driver egen kanal, som bloggarna, och gemene man på Facebook och Twitter.Det efterföljande paketet bygger sitt material på de artiklar som skrevs först, i detta fall Dagens Opinions och sedan Aftonbladets. Aktörerna som vinklar och tycker till i efterhand har ofta inte ens haft någon kontakt med personerna som varit inblandade i händelsen. Det är en ganska otäck upplevelse att se hur mycket det tycks och tänks om saker, av folk som i många fall inte har gjort någon egen research.
Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg fångar det fint men antagligen ofrivilligt i ett blogginlägg.

Först skriver hon i affekt om alla som inte har koll på läget: ”Alla de som nu kommenterar och ger uttryck för mer eller mindre starka och känslosamma synpunkter, var de med på skärgårdsfesten? Är det någon av alla dessa krönikörer och skribenter som har en aning om vad som ägt rum?”
Sedan gör själv samma sak genom att vad det verkar totalt grundlöst påstå att medierna inte har på fötterna: ”Det smaklösa frossandet i rykten om sexuella övertoner anstår inte public service och annan seriös media”.

Som ett eget paket på posten kommer alla som tycker till om hur medierna skötte bevakningen, utan att de så att säga själva var på plats.

Expressens kolumnist Lotta Gröning tar i så det skriker och larmar:
”Det var Dagens Opinion som satte riktmärket för drevet på Anders Borg” och vidare ”Jag kallar det för ett Hänt i Veckan-syndrom. I skvallertidningar behövs bara rykten och så hittar de på en story som säljer.”
Skvaller och rykten är just vad Lotta Gröning själv verkar ägna sig åt. Hon ringde i alla fall inte oss och kollade vad vi hade för källor och hur vi följt upp och bekräftat dessa. Anders Borg hade gott om tid på sig att höra av sig till oss och ge sin version, men det gjorde han inte. Varken han eller någon annan har dementerat storyn.
”Vi kan inte låta pöbeldomstolar döma människor”, skriver Lotta Gröning. Tobias Wikström skriver i Dagens Industri: ”Domen över Borg fälldes för snabbt”.
Dömd? Är det så enkelt? Anders Borg har fått åtskilligt stöd i både medier och sociala medier. Han har tappat feta uppdrag, men kommer sannolikt att få nya. Hans gärningar diskuteras och synas liksom den kontext han verkar i. Varför skulle inte det kunna göras? Förstört för sig har han gjort själv. Medierna har återgivit vad han som en av Sveriges tyngsta personer inom politik och affärsliv gjorde den där kvällen bland barnfamiljerna.
Medierna reagerar reflexmässigt på kritiken med att gå i försvar och i mentalt baklås. Som Aftonbladets chefredaktör Sofia Olsson Olsén som skriver så här om vad som gäller för Aftonbladets bevakning av personer som ”åtnjuter andras förtroende”:
”Det är oerhört fint att få leda och representera andra, men i det ingår också ett vidsträckt ansvar.

Oavsett om du befinner dig i ett officiellt sammanhang eller på en privat tillställning. Ibland även om du befinner dig i din verkligt privata sfär, innanför hemmets väggar.”

Vad menar hon? Ska inte folk få göra vad de vill hemma, utan att det riskerar att hamna i Aftonbladet?
Varför krångla till allt?

Nyheten om Anders Borg hanterade i alla fall vi, och jag tror även Aftonbladet, som en klassisk nyhet. Vi stämde av med en handfull olika uppgiftslämnare. Vi gav huvudpersonen möjlighet att kommentera. Vi bedömde konsekvenserna av en publicering körde ut den.
På nyheten följde sedan en till stora delar oresearchad svans av åsikter och vinklingar i medier och sociala medier, som vi inte kan ta ansvar för.
Men efteråt fick vi också en grym diskussion om Moderaternas machokultur, om vad som är okej och inte okej att göra för personer med offentlig ställning, om hur män tilltalar kvinnor, det tuffare och mer amerikaniserade affärslivet. Vår demokrati och även Anders Borg kanske kan utvecklas en smula.
Vi vänder på det. Om den här typen av nyheter inte kan publiceras? Får vi över tid en bättre värld då?

 

”Cyniska Breakits cykelwallraff är inget att jubla över”

Erik Wisterbergs wallraffande som cykelbud i delningsekonomin är förstås en briljant idé. Livesändningen är innovativ. Grymt effektfullt. Reportaget är starkt berättat, välskrivet och man får känslan av hur det är att sitta på den där cykeln i regnet. Bra jobbat.
Redaktionen trummar en del för reportaget. Erik har fått vara med i Studio Ett. Politiker har diskuterat arbetsvillkoren i delningsekonomin. Uber ska se över betalningarna. För Breakit har slagit fast att timlönen på Uber ligger på 39 kronor.

Kronan på verket kanske kommer när Stefan Löfven på Facebook använder sig av Breakits scoop och skriver på Facebook: ”det finns ingen anledning att ens diskutera om människor idag och i framtiden ska tjäna 39kr i timmen”.

Socialdemokraterna och LO vill brännmärka oppositionen som låglöneivrare eftersom Alliansen har förslag på jobb med lägre löner för personerna som har svårast att komma in på arbetsmarknaden.
Då kommer Breakits siffra perfekt till användning.

”Lite stolt över detta”, skriver Erik Wisterberg om Stefan Löfvens användning av hans siffra.
Hade inte Erik Wisterberg varit så fartblind borde han inte bara vara stolt utan även lite lätt vettskrämd.
Han har cyklat i sju pass och slagit fast att timlönen på Uber ligger på 39 kronor. Ändå använder Sveriges statsminister denna uppgift, som Breakit har fått fram genom att låta en reporter cykla 18 timmar och 21 minuter.

Siffran kan knappast sägas vara särskilt underbyggd. Ändå gör siffran Erik och Breakit till sanningssägare i landets tv-soffor och radiostudios och till och med hos statsministern. Detta i ett land som har mycket synpunkter på andra länders fake och Fox news och håller Hans Rosling som gud.

Men är Breakits 39 kronor per timme så mycket mer fakta än fejk. Egentligen?

Är det då Breakits fel att andra tolkar den klent underbyggda siffran som en slags sanning? Javisst. De har ju sålt in det innovativa och spännande reportaget stenhårt. Har en redaktion råd att ha en reporter cyklande runt i två veckor, skulle det gå att lägga en slant på att reda ut hur mycket snittlönerna faktiskt ligger på, kanske via en enkät bland cyklisterna eller en genomgång av Ubers siffror.
Cykelreportaget får mig att tänka på Breakits egentliga redaktionella uppdrag. Redaktionen jobbar om och om igen på samma rätt cyniska grundstory:

1. unga människor får idéer, kör igång startups (Breakit noterar)
2. unga startups söker pengar (Breakit applåderar)
3. äldre män med mycket pengar hittar unga startups (Breakit jublar)
4. äldre män bjuder ut unga startups till andra äldre män (Breakit dubbeljublar)
5. unga startups cashar ut (Breakit totaljublar)Alltså, Breakit hyllar om och om igen svenska företagare som säljer bort sina företag. Vart företagen sedan hamnar, inte sällan utanför Sverige, är skit samma. Bara det cashas ut. Till vilken långsiktig nytta då? Inte undra på att Erik ibland känner för att dra på sig trikåerna och ta en cykeltur utanför redaktionen.

Rolf van den Brink, ansvarig utgivare, Dagens Opinion

ETR och ABK – kan du de nya akronymerna?

Det har skett en revolution inom politiska akronymer.  Har du koll? Vet du vem ETR, ABK och AKJ är?
Tidigare bestod en typisk makthavarakronym av två bokstäver, som GP. Bakom doldes svenska män, ofta försedda med i dag gammeldags, dubbla förnamn, som:

HG
– Hans Gustaf Wessberg, tidigare statssekreterare under statsminister Fredrik Reinfeldt.
KG – Karl-Gösta Bergström, tidigare moderat politiker, i dag politisk journalist.
LG – Lars Göran Johansson, tidigare ledare för Ja-kampanjen, i dag komdirektör på Svenskt Näringsliv.
CH – Carl-Henrik Hermansson, partiledare för Vänsterpartiet.
PG – Pehr Gustaf Gyllenhammar, klassisk Volvo-direktör.
PJ – PJ Anders Nilsson, Per John Anders Linder, borgerlig redaktör och ledarskribent.
Män utan dubbla förnamn har alltid haft möjligheten att bygga akronymer av sin för och efternamn, som:
CG – Christer G Wennerholm, tidigare trafiklandstingsråd i Stockholm.
Andra hade förutseende föräldrar som bakade in akronymen i förnamnet, som

Elwe
(LW) Nilsson – tidigare moderat landstingspolitiker i Stockholm.
Listningen visar att akronymer med två bokstäver är något som främst borgerliga manliga makthavare har ägnat sig åt. Och att flugan är övergående. Kanske är PM Nilsson (Peter Magnus), en yngre variant av PJ Anders Linder, en av de sista som har byggt sin image på två bokstäver.
Idag är det tre bokstäver som gäller. De bärs av kvinnor, inte för att de har förnamn i tre led, utan för att de har behållit sina egna efternamn efter äktenskapet. De används inte aktivt av kvinnorna själva, utan av andra. Kanske av män som tycker att det är naturligt att använda akronymer för makthavare. Akronymer kanske också dämpar genuseffekter. Kanske är det bara bekvämt. Tre högst ovetenskapliga funderingar.
En av de första som fick en akronym med tre bokstäver var ETR, Elisabeth Thand Ringqvist, tidigare politiker i Centerpartiet, i dag vd för Företagarna. De två hetaste akronymerna i dag bygger på Anna, som AKB, Anna Kinberg Batra, moderaternas tillträdande partiledare, eller AKJ, Anna Köning Jerlmyr, moderat oppositionsborgarråd i Stockholm. Eller för all del även AKH, Anna Karin Hatt, tidigare it-minister, nu chef för Almega. Ett led i den Annaism som det talas om ibland.
De nya, akronymerna med tre bokstäver, verkar alltså användas mest för borgerliga politiker, men det börjar även pratas om ABK, kulturminister Alice Bah Kuhnke (mp) även om någon akronym för Malmös kommunalråd Katrin Stjernfeldt Jammeh ännu inte nått Stockholm.
Den enda manliga svenska politiker som har fått något som liknar en akronym med tre bokstäver är kanske ingen som skulle bekänna sig till borgerlig Annaism är faktiskt GP, alias Göran Persson, som även brukar benämnas HSB – Han Som Bestämmer.

Superlobbyisten Göran Perssons egentliga agenda

Plötsligt äntrar han scenen för en huvudroll. Han Som Brukar hålla låg profil. Nu är Göran Persson överallt, så mycket att det nästan är svårt att avgöra vem som egentligen leder Socialdemokraterna. Så bländade att ingen ställer frågan om varför han, lobbyisten på JKL, äntrar scenen just nu och för vems räkning.
Synkas Göran Perssons körschema med den politiska verkligheten, kan en del mönster skönjas.

2 december
• Sverigedemokraterna röstar på Alliansens budget. Regeringens budget faller.
• Statsminister Stefan Löfven (s) kallar in Alliansens partiledare på kvällen i ett försök att lösa regeringskrisen. Blir nobbad. Lägger skulden på Alliansen.

5 december

• Finansminister Magdalena Andersson (s) kallar Sverigedemokraterna ett ”nyfascistiskt parti” i en intervju med politikernas rikskanal TT.
• Stefan Löfven bokas till Skavlan, varnar för Sverigedemokraterna, pratar om en ny politisk karta, säger att han är besviken på Alliansen som inte vill diskutera med honom. Får motfråga från Fredrik Skavlan om ”gott politiskt hantverk”. John Cleese kommer så småningom in och lättar upp stämningen.

6 december

• Stefan Löfven kallar Sverigedemokraterna ett ”nyfascistiskt parti” på DN Debatt.
• Göran Persson går ut på borgerlighetens hemmaarena Expressen och säger att det var rätt att utlysa nyval, men fel att gå till val med Miljöpartiet. Slår fast att Moderaterna eller Socialdemokraterna kommer att få ansvaret att lösa den besvärliga regeringssituationen.

9 december

• Göran Persson deltar i paneldebatt hos sin arbetsgivare JKL, lanserar tesen att Förbifarten och Bromma är troféer erövrade av Miljöpartiet, men nu används av oppositionen som vapen mot regeringen. Presenterar förslag på hur Förbifarten kan elimineras som politisk fråga genom att låta den finansieras av riket istället för Stockholm.
• Anna Kinberg Batra presenteras som enda kandidat till Moderaternas nya partiledare.
• Göran Persson är med och avtäcker byst av honom själv riksdagen, säger till TT: ”Rätt av Stefan Löfven att avisera extra val efter budgetförlusten”.

11 december
• LOs ordförande Karl-Petter Thorwaldsson går ut i Dagens Nyheter med krav på att Socialdemokraterna inte ska gå till val med Miljöpartiet.

14 december
• Göran Persson går ut i Agenda med att Stefan Löfven borde skrota traineejobben. Presenterar tesen att Socialdemokraterna borde samarbeta med Moderaterna istället för Centerpartiet och Folkpartiet som ligger längre ut till höger än Moderaterna i dag. Statsfinansierade Agenda gör massiv pr för Göran Perssons insats före sändning och mediegenomslaget blir massivt som det bara kan bli en nyhetsfattig söndag, tredje advent.

15 september
• Regeringen håller presskonferens efter sammanträdet på Harpsund utan att släppa minsta nyhet, men Miljöpartiet och Socialdemokraterna visar upp sig tillsammans, Stefan Löfven attackerar Alliansen för ”exempellös ansvarslöshet”.

körschemat visar att
• Göran Persson har valt en medveten mediestrategi. Han har jobbat för att få maximalt mediegenomslag.
• Han har nått ut med sina budskap på ett sätt som gör att alla med inflytande måste relatera till hans förslag och teser.
• Göran Persson jobbar/lobbar samordnat med Socialdemokraterna. Inte någon gång har han blivit ifrågasatt av någon av partiets toppföreträdare.
• Han jobbar sannolikt på uppdrag från partiet. Göran Persson tillhör den gamla skolan och vill inte lägga sig i sin efterträdares jobb. Han låg också lågt under hela valrörelsen. Göran Persson uppträder alltså planerat, sanktionerat och genomtänkt. Och detta under en period då hans främsta arbetsgivare JKL har haft en tuff tid och misslyckats med att försvara sin uppdragsgivare, Industrivärldens ordförande Sverker Martin-Löf, mot rapporteringen om vidlyftiga resor i privatjetplan hos portföljbolaget SCA.
Givet allt detta, är det uppenbart att Göran Persson har en agenda och det för Socialdemokraternas räkning.

sannolikt finns på agendan att
• Skicka upp testballonger för att se hur de tas emot och lobba in nya resonemang, som förslaget att göra Förbifarten till riksangelägenhet, att Folkpartiet och Centerpartiet ligger till höger om Moderaterna.
• Framföra obehagliga sanningar som skulle smutsa ner Stefan Löfven och få honom att se ut som en antidemokrat, som att Förbifarten måste göras till en icke-fråga omgående och att det är fel att gå till val med Miljöpartiet.
• Marginalisera småpartierna, genom att slå fast att det är Moderaternas eller Socialdemokraternas uppgift att bilda regering i ett nationellt krisläge. Det driver väljarna mot mitten, inte minst från partier som Feministiskt Initiativ.
• Minska ytorna för Anna Kinberg Batra genom att i Agenda slå fast att väljarnas högsta önskan är ett samarbete mellan Moderaterna och Socialdemokraterna.

Funkar då Göran Perssons lobbystrategi? Stefan Löfven står ju där och har trevligt på Harpsund med samma miljöparti som Göran Persson nyss varnade för? Det kan vara lömskare än så. När Göran Persson via sin lobbyinsats pressar väljarna mot mitten och dessutom varnar för Miljöpartiet, kommer gröna väljare att gå till Socialdemokraterna, som då får ett större inflytande vid en eventuellt ny regeringsbildning.
Efter att lobbyisten Göran Persson har föreslagit M-S-samarbetet, får Anna Kinberg Batra frågan i Agenda om hon är intresserad av ett samarbete med Socialdemokraterna. Hon gick i fällan, sa nej rakt av, och blir därmed den politiker i valrörelsen som hindrar väljarnas våta samarbetsdröm att bli möjlig. Samtidigt stärks bilden av en utfryst Stefan Löfven med utsträckt hand. Mumma för S-spinnet.
Men ändå, varför lobbar Göran Persson för Socialdemokraterna? Det kan vara en signal som antyder hur allvarligt läget är för Socialdemokraterna. Moderaterna gjorde en Nya Moderaterna och är bättre rustade för snabba omställningar. Socialdemokraterna har inte förnyat partiet. Det rockar inte och nu riskerar Stefan Löfven att ställa till med ett Håkan Juholt 2.0 och göra Socialdemokraterna till ett ordinärt 20-procentsparti. Det skulle kasta skugga över eftermälet till Göran Perssons tio år som statsminister (s).

Kallar rörelsen? Kallar cashen?
Jag lutar åt det vänstra alternativet. För inte skickar väl JKL fakturor till Sveavägen 68?

”Kladdigt, Agenda”

Den 6 oktober 2010, skrev jag en debattartikel om att det var rätt att sparka Agendas programledare Karin Hübinette efter att den dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt (m) hade utnämnt hennes syster Hillevi Engström (m) till ny arbetsmarknadsminister.
Delar av det politiska journalistetablissemanget höll inte med SVT-ledningen och nu ville Expressen ha en hårdvinklad artikel om varför SVT-reportern borde sparkas. Ärligt, hade jag inga starka åsikter i frågan, men jag behöver cash, till en skrivare eller nåt, jag hittade de rätta argumenten, hade på fötterna och ryggen fri och kunde något så när stå för artikeln jag under natten mejlade över till Expressen, även om det aldrig har känts helt hundra. Inte förrän i dag.
Hillevi Engström fick inte sitta hela mandatperioden, sannolikt för att hon bedömdes vara för svag i debatterna som behövde vinnas i valrörelsen. I stället fick Elisabeth Svantesson (m) chansen 17 september 2013.
Karin Hübinette fick komma tillbaka till Agenda. I kväll hade hon Elisabeth Svantesson och den nuvarande arbetsmarknadsminister Ylva Johansson i studion.
* När Karin Hübinette tog upp Alliansens arbetsmarknadspolitiska tillkortakommanden, var det de facto Elisabeth Svantesson som fick klä skott för SVT-reporterns systers misslyckanden. Ville Karin Hübinette rentvå sin syster?
* När Karin Hübinette vid upprepade tillfällen pressade Ylva Johansson på regeringens möjligheter att få igenom sin budget, satte hon bilden av en svag regering. Ville Karin Hübinette hjälpa Alliansen och sin syster Hillevi Engström genom att upprepade gånger visa bilden av en svag regering, trots att debatten egentligen skulle ha handlat om utbildade flyktingars möjligheter att snabbt få ett jobb efter kompetens?
Det här två frågorna, ställde sig förmodligen inte tittarna. Varför? För att inte SVT berättade att Karin Hübinette och Hillevi Engström är syskon och att det finns en jävsituation när det gäller arbetsmarknadspolitiken.
Egentligen borde inte SVT öppna för den här typen av frågor och någon annan än Karin Hübinette skulle ha tagit programpunkten. Det hade varit ärligare och rakare visavi publiken. Nu blev det i stället kladdigt i det dolda.
För fyra år sedan skrev jag: ‘Medborgarna ska inte behöva uppleva offentligt finansierat gyckelspel för gallerierna. Dessutom är det ju bra att politiker och journalister slipper tappa ytterligare trovärdighetspoäng”.

Jamen nu känns den artikeln i alla fall bättre.

”Nytt läge – för alla partier”

”Först av allt är det ur demokratiskt synpunkt bra att Sverige har bytt regering. Luften behövde vädras ur i Alliansen. Mandatperioder av makt tenderar att göra regeringar till släktföretag och angelägenheter för vänkretsarna. Så även för Alliansen. Hur många av toppkrafterna i den regeringen satt på egna meriter och hur många satt som tack för gammalt kaffe? En ytterligare period med Alliansregeringen, hade det inneburit fyra år till med Bea, Bildt och Billström? Ministrar som har gått på tomgång och knappast levererat lysande framtidsutsikter till väljarkåren. Fredrik Reinfeldt hade behövt ombilda rejält och kapat många personliga band med trötta trotjänare. Det hade han nog ingen lust med.

Ur demokratiskt perspektiv är det också sunt om fler politiker kan köra landet Sverige, även om det förstås inte är bra om färden går ner i diket.  Fler politiker med regeringserfarenhet skapar en större bas av politiker som vet hur systemet egentligen fungerar, något som på sikt borde höja nivån i den politiska debatten.
Det politiska systemet gynnas av att partier som jobbar hårdast i valrörelsen också får en belöning. Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna och Feministiskt Initiativ höll högst tryck i valrörelsen. Socialdemokraterna får nu driva regeringen och Sverigedemokraterna blev det tredje största partiet, Feministiskt initiativ bröt sig in i storstäderna. Fredrik och Anders, som körde Moderaterna, var otydliga, vinglade om skatter och budget och mumlade lite om nya bullerregler för byggbranschen. Arbetslinjen innebär att den som jobbar ska premieras, det gäller också för den som ska vinna val.
Blir inte omvärlden för frätande, borde läget för politisk utveckling och dynamik vara gott i Sverige. Finanserna är okej. Kanske tack vare Alliansens hålla-vad-den-lovar-politik har förtroendet för politiker ökat i Sverige. Intresset för politik som mediedrama är stort. Sverigedemokraterna har sannolikt skapat politiskt intresse i tidigare totalt oengagerade gräsrotsgrupper och på samma gång tvingat de politiska motståndarna till ökad mobilisering.
Den poliska maktbalansen och reformutrymmet är så begränsande att sannolikt inga drastiska reformer kommer att kunna drivas igenom de närmaste åren. En del skulle nog säga att Sverige riskerar fyra förlorade år där ingen utveckling sker. Det kan också vara under denna mandatperiod politiken tar stora steg framåt i partierna.

Socialdemokraterna
Regeringspositionen är ett stort skyltfönster. Nu har socialdemokraterna chansen att visa vad på pappret duktiga politiker som Mikael Damberg och Magdalena Andersson och skickliga strateger som Emma Lennartsson och Mats Andersson kan prestera. I skyltfönstret kan partiet visa att arbetarrörelsens idéer om höjd a-kassa, 90-dagars garanti och statligt styrd innovation faktiskt är fungerande politik. Stefan Löfven har alla chanser att visa att han klarar att samla/svetsa ihop nationen, något som han har sålt in till väljarna. Kanske ännu mer intressant, rosar inte Stefan Löfven väljarmarknaden, lär Socialdemokraterna behöva fundera kring tronföljden och sannolikt även hitta en ny partisekreterare efter Carin Jämtin under mandatperioden. Det var svårt nog att hitta en ersättare till Mona Sahlin. Kör regeringen i diket, lär kretsen av obesudlade kandidater vara ytterst snäv.
I regeringsställning behöver arbetarrörelsen ställa om sin opinionsbildarfabrik. Aftonbladets ledarredaktion, Dagens Arena, Arbetet, Politism och Tiden behöver styras om från att vara lydiga kampanjavdelningar för rörelsen till att bli de oberoende plantskolor och idéfabriker som exempelvis Timbro är för borgerligheten. Hur länge tycker LO-chefen Karl-Petter Thorwaldsson att det är en bra idé att skicka runt 50 miljoner av medlemspengar per år på att få förutsägbara artiklar ihopsnickrade i Arbetet och Politism? Å andra sidan skulle nog knappast näringslivet och borgerligheten finansiera en backstabber som Daniel Suhonen någon längre tid.

Folkpartiet
Regerandet kanske tyngde Folkpartiet mest av alla Alliansens partier med en utskälld utbildningsminister i skepnad av Jan Björklund, en Erik Ullenhag som förvandlades från en vital och spirituell partisekreterare till integrationsminister mest lik en allvarstyngd minikopia av statsminister Fredrik Reinfeldt, medan Birgitta Ohlsson levde ett anonymt perifert politiskt liv som EU-minister. Utan tvekan är det Erik Ullenhag, som ekonomiskpolitisk talesperson, och Birgitta Ohlsson, som utrikespolitisk talesperson, som är tänkta att ta över partiet. Med Maria Arnborg får Folkpartiet den på pappret kanske vassaste partisekreteraren av alla. Hon har erfarenheter från pr-branschen som chef för byrån Springtime och borde klara allt Per Schlingmann presterade för Moderaterna. Hon har erfarenhet från statsrådsjobbet då hon var jämställdhetsminister och reste flitigt runt i landet. Ska Jan Björklund vara kvar som partiledare behöver han förnya sig och åtminstone ta in en konsult som ger honom rådet att inte nämna ”rysk gas” en gång till.  Om Birgitta Ohlsson blir Folkpartiets partiledare, uppstår en intressant aspekt. Då kan Alliansen i valet 2018 frontas av tre kvinnliga partiledare, förutom Birgitta Ohlsson, Centerpartiets Annie Lööf och den kvinna som Moderaterna sannolikt utser. Nysuffragetternas Allians möter Arbetets söner.

Moderaterna
I april 2012 tog Kent Persson över som partisekreterare för Moderaterna. Ett fullt logiskt val. På pappret. Moderaterna behövde bryta ny mark och nå fram till grupper som Sverigedemokraterna nådde fram till och oerövrade målgrupper som kvinnor i vården utanför storstäderna. Det funkade inte längre med smarta och pr-vänliga omgörningar av partiet av slipade partisekreterare som Sofia Arkelsten eller Per Schlingmann. Tanken, som jag uppfattade det, var att lyssna in de viktiga frågorna och komma med politik som gav lösningarna.  Moderaterna skulle vara ett riktigt fixarparti, ett politikens Ikea, bolaget som har blivit en global ledare genom att lära sig förstå vad kunderna vill ha och fixa det åt dem på ett smart och prisvärt sätt.
Kent Persson och migrationsminister Tobias Billström körde i gång en arbetsgrupp som skulle ge oroliga personer utanför storstäderna svar på frågan om migration och integration, ett sätt för Moderaterna att möta Sverigedemokraterna på hemmaplan. Dock blev statsminister Fredrik Reinfeldt orolig och tonade ner arbetet. Under de två senaste åren har det inte varit tydligt vilket parti Moderaterna är och vad det ska göra för väljarna. I dag är den ideologiska ladan tom.
Gruppledaren Anna Kinberg Batra drar nu ett tungt lass i debatterna om tillståndet i statens finanser med finansminister Magdalena Andersson och det är hon som leder arbetet med att ta fram Alliansens budgetmotion. Matchen om vem som ska efterträda Fredrik Reinfeldt som partiledare tycks vara avgjord. Mycket riktigt tar också debatten om innehållet i politiken vid. Moderaterna behöver en ledning som kan berätta vad huvuduppgiften för partiet ska vara under nästa åtta år nu när arbetslinjen är lagd och intecknad. Det duger inte att prata jobb, tillväxt, ansvar för ekonomin och regeringsduglighet. Den senaste valrörelsen visade att detta är hygienfaktorer för väljarna.  Väljarna har ett högt förtroende för politiker och räknar förmodligen med att de ska klara av att regera landet. Moderaterna behöver hitta ett stort projekt att samla väljarna, organisationen och även Alliansen kring. Och dessutom ge väljarna ett nytt och konstruktivt svar på migrationsfrågan och bränna terrängen för Sverigedemokraterna.

Vänsterpartiet
Till ytan tycks partiet starkt och har fått offentliggöra flera av den nya regeringens budgetförslag så som höjningen av underhållsstödet, omstyrningen av skattepengar till äldreomsorgen och förlossningsvården. Framgångarna kommer att vara bortglömda till valet 2018.
Underliggande har Vänsterpartiet navigerat in sig i en återvändsgränd med översmarta strategier. Positionen ”Inte till Salu” är samma djärva grepp som Per Schlingmann använde när han gjorde om Moderaterna till det nya arbetarpartiet. Men Vänsterpartiets position berättar inte vart partiet vill utan vart det inte vill.
Den strategiskt pålästa partisekreterare Aron Etzler har nu fyra år på sig att på parkettplats studera regeringsarbetet och fundera på en ännu smartare position och ännu mer gångbart innehåll till valet 2018.

Centerpartiet

Har på pappret ett starkt läge. Partiet behöver inte fundera på partiledare, rentav kan Annie Lööf ta position som oppositionsledare.  Partiet har knutit till sig smarta krafter som chefsekonomen Martin Ådahl och kommunikationschefen Ola Spännar. Centerpartiet har viss valframgång i ryggen och en smart opinionsbildarverkstad med bland annat tankesmedjan Fores som används till att segla hem den fossilfria fordonsflottan i egen hamn och idka svedjebruk i Miljöpartiets egna politiska urskog.  Centerpartiet har ett utmärkt läge att sy ihop småföretagarmentalitet från Maramö med drivkrafterna hos inlandets lantbrukare. Positionen som landets näringslivsvänligaste parti är ledig.  Frågan är hur den positionen vinner väljare? Och om partiet ska göra anspråk på att driva näringsdepartementet igen behövs nog en större trovärdighet inom det tunga näringslivet. Partiet har minst tre år på sig att fundera kring det. Under den tiden hinner väljarna glömma det något mossiga begreppet ”närodlad politik”.

Sverigedemokraterna
Det var guldläge för enfrågepartiet Sverigedemokraterna. Deras främsta konkurrensfördel, deras teflonstarka partiledare, höll på att bli ”Jimmie” med folket och var den enda partiledaren som presenterat sin lösning för de väljare som oroas över invandringen: Det är mänskliga och effektivare att hjälpa flyktingar utanför än i Sverige.
Nu är Jimmie Åkesson sjukskriven och utarbetad. Kommer han tillbaka? För varje dag som den nya partiledningen är någorlunda framgångsrik, minskar sannolikheten.
Utan Jimmie Åkesson minskar risken för nyval, är många analytikers uppfattning. Det kan vara precis tvärtom. Ett nyval skulle kunna vara tidernas chans för en ny partiledning som vill greppa makten om Sverigedemokraterna. Går partiet fram i ett nyval utan Jimmie Åkesson, kan en tidigare, försvagad partiledare snarare bli en belastning för partiet.
Sverigedemokraterna får efter valframgången 25 miljoner kronor mer i kassan och har alla möjligheter i världen att fram till nästa val slipa ner trösklarna för talanger som behöver lockas in i partiet, bygga en proffsig stab och stärka underorganisationer, som kvinnoförbundet.
Sverigedemokraterna stöttar också aktivt egna mediekanaler som bekräftar anhängarnas självbilder. Förstås behöver partiet utveckla framför allt sin näringslivspolitik och finanspolitik, som båda är svaga punkter i dag.

Sverigedemokraterna behöver också hävda sin rollen som utmanare till etablissemanget samtidigt som partiet med en allt större partiorganisation blir en del av etablissemanget. Detta illustrerades tydligt i den reklamfilm där partiledare Jimmie Åkesson kaxigt berättade om sin position som underdog i en bil som åkte fram i svensk landsbygd. Men underdogen satt i baksätet och bilen framfördes av en privatchaufför.


Kristdemokraterna
Värna och förstatliga vården. Stärka barnfamiljen. Räcker det att bygga politik på till nästa val?  Göran Hägglund har varit tydlig med att han ska sitta kvar som partiledare. Han har hittills legat lägst bland partiledarna i oppositionsarbetet inom Alliansen. Är partiet inne i en grubblande fas? Finns det en potential i kristna värderingar?  Då och då poppar namndiskussionen upp i partiet. Borde det lite utestängande ordet ”krist” plockas bort i partinamnet och ersättas av exempelvis ”familj”? Familjedemokraterna? Borde starka yngre politiker som Ebba Busch, Andreas Carlson och Caroline Szyber lyftas fram mer och ge en bredare bild av partiet?

Miljöpartiet
Får äntligen regeringserfarenhet. Det oprövade partiet har åkt på flera smällar, men rätt hanterat, ger det lärdomar och framtida styrka. Oppositionen anar förstås morgonluft i Miljöpartiets senaste mediehaverier. Det är dock inget som säger att Miljöpartiets väljare skulle ha stora problem med tillkortakommandena. Opinionssiffrorna pekar snarare uppåt efter valet. En parallell är Sverigedemokraterna som inte tappar opinion, trots partiets ständiga kölhalning i medierna.
Miljöpartiet kan stärkas av regeringssamarbetet, och hämta hem prestigetroféer som nerlagda kärnkraftverk, men fortsätter partiet under allt för långt tid att framstå som regeringsamatörer, lär inte regeringen bli omvald. Språkrören Gustav Fridolins och Åsa Romsons ställning är då heller knappast given. På klimatsidan har Miljöpartiet hittills inte lyckats flytta fram politiken nämnvärt. Det lär inte skrämma miljöväljarna till något annat parti. För vilket parti skulle de ha att gå till?”

Rolf van den Brink
, ansvarig utgivare för Dagens Opinion

Dags att se över Aftonbladets roll som S kampanjorganisation

Aftonbladets roll för förtroendet för svenska medier kan inte underskattas. Tidningen är Nordens största, med 5,5 miljoner unika läsare per vecka på nätet och skjuter inom politiken fram positionerna aggressivt med egna partiledardebatter, en valkompass som användes av runt 2 miljoner väljare och en egen daglig opinionsundersökning som under valrörelsen kunde ta temperaturmätningar i olika frågor. Om någon mediekanal i Sverige kan påverka ett valresultat är det Aftonbladet.
Men Aftonbladet är något mer än en tidning. Den är även en kampanjorganisation för LO och i förlängningen socialdemokratin. Efter valförlusten 2010 hämtades ledarskribenten Anders Lindberg in direkt från Socialdemokraterna. Kampanjchefen Karin Pettersson är i dag politisk chefredaktör och Anders Lindbergs chef. När kampanjen för ett regeringsskifte är över, vankas troligen fina jobb i regeringen för de båda igen som belöning.
Alla insatta känner till detta och tycker nog att det är så det kan fungera på en ledarsida. Men är det så självklart? Aftonbladets ledarskribent Daniel Swedin, skrev i måndags om riskerna svängdörrarna mellan politik och lobbyism, särskilt nu när runt 200 tunga politiska tjänstemän ska byta plats i regeringskansliet. Men finns det inte också en fara med svängdörrarna mellan media och politik? Och det är på Aftonbladet de verkar svänga mest. Sannolikt viks just nu ingen plats för Allianspartiernas kampanjarbetare på Svenska Dagbladets, Dagens Nyheters och Expressens ledarredaktioner.
Aftonbladets ledarsida kontrolleras av LO och därmed ska den ha en socialdemokratisk inriktning. Helt i sin ordning. Men systemet är byggt för den tid då ledarredaktionen huserade avskilt på en pappersida långt fram i tidningen. I dag huserar Anders Lindberg och hans kollegor på internet, i de sociala medierna. Där, under Aftonbladets varumärke, bygger de bilden som LO har beställt. Det är ett Sverige som går sönder, det är oansvariga borgerliga politiker som med ohyggliga skattesänkningar försätter välfärden i bottenlöst fall. Ledarmaterial är i huvudsak så förutsägbart att nog bara LO-borgen orkar läsa det till slut. Ledarredaktionen gör sitt jobb, driver propaganda.
Men hur ska väljarna, publiken, förstå vad som är journalistik eller kampanjmaterial från Aftonbladet på nätet?
Det heter att ledarredaktionen och nyhetsredaktionen jobbar oberoende av varandra. Men även nyhetsredaktionen deltar i kampanjerna. Håller Socialdemokraterna ett ”hemligt” möte med Miljöpartiet om regeringsbildningen, är det ingen slump att Aftonbladet slår upp nyheten stort med knivskarpa bilder på en strålande Åsa Romson och Stefan Löfven från fotografen som råkade vara på plats. Ska sanningen fram så säljs det in borgerliga propagandajobb till Expressen också.

Aftonbladet och Expressen ägnar sig åt samma triangulering som Moderaterna och Socialdemokraterna anklagas för. I stället för att kriga om vem som bäst granskar makten, agerar de nyttiga idioter åt partierna i valrörelsen, delar upp marknaden mellan sig och slöt rentav en kartell om att sända varandras partiledardebatter. Men så vitt jag vet utser ingen politisk intresseorganisation Expressens politiska chefredaktör, som är fallet med Aftonbladet.

Systemet är tänkt att ge en röst på en ledarsida åt en mediemarginaliserad arbetarrörelse på en marknad som domineras av borgerliga medier. Verkligheten ser annorlunda ut i dag. Systemet används i dag till att stötta ett S-märkt maktetablissemang med hjälp av nordens dominerande mediemaskins alla kanaler.

Det är dags att fundera kring detta.
* Hur gör Aftonbladet nu när tidningen har kampanjat bort regeringen på uppdrag av LO?
* Hur ska kampanjorganisationen sättas in för att stärka den Socialdemokratiska ledningen?
* Hur tänker Göteborgs universitet som arbetar gratis med att bygga upp Aftonbladets valkompass?

När vi får partier som gör upp med medierna, medier som gör upp med varandra, allt över huvudena på publiken och väljarna, spelar Aftonbladet en central roll. Skapar Aftonbladets agerande förtroende för mediernas politiska bevakning på sikt? Njet.

Aftonbladets förra chefredaktör Anders Gerdin går så långt att han kallar sin tidigare tidning för en ”sossetrogen Pravda” här.

Aftonbladets ledning tycker kanske att det går att avfärda eftersom Anders Gerdin i dag jobbar som medierådgivare åt bland andra friskolan Lundsberg. Men hade tidningen skött sin rågång på det sätt som kan förväntas av nordens största tidning, skulle Anders Gerdin aldrig ha kunnat trycka in epitetet i pannan på hans efterträdare Jan Helin.”

Etablissemangets medier klarar inte SD-bubblan

I torsdags var jag med i en paneldiskussion om framväxten av företags och organisationers egna kanaler samtidigt som mediebranschen pressas tillbaka. I publiken berättade någon från Ikea att 60 000 hade lyssnat på Ikeas första avsnitt av produktkatalogen som podd. Jag tyckte först det lät mycket, men insåg senare att Ikea är en angelägenhet för alla svenskar och därför är siffran snarare låg.
Utmaningen för alla företag och organisationer som bygger egna kanaler måste vara att skapa innehåll, ja, ja, det heter content, som är så gångbart att någon skulle vilja betala för det, något som ger ett äkta mervärde. Allt annat innehåll konkurrerar med det övriga gratisutbudet och det är ju som vi alla vet GIGANTISKT. Detta värdefulla innehåll ska produceras effektiv och med rätt frekvens och dessutom marknadsföras så att det hittar en publik. Det är faktiskt ganska snarlikt det journalister och medier håller på med. Det är heller ingen slump att det antal journalister som mediebranschen har gjort sig av med korrelerar med ökningen av anställda på content-byråerna. Lägg därtill att allt fler kommunikationsavdelningar riggar som redaktioner så är tanken inte så långt borta att medier och kommunikationsavdelningar blir ett. När företag och organisationer inte längre hittar journalister och medier som skriver om deras frågor, startar de själva medier. Medierna flyttar in på kommunikationsavdelningarna. Innebär utvecklingen slutet på självständiga medier?
Fråga inte mig. Fråga publiken.
Det är läsarna och tittarna som avgör om de i slutänden vill finansiera fria medier. Det är också därför, tror jag, som public service står starkare än någonsin. Public service är inte ifrågasatt politiskt. Public service kommer högt i förtroendemätningarna. Public service faller inte offer för jakt på klickmonster och tabloidstuk. Public service finns kvar när alla andra medieprojekt kört i diket.
Därför väckte Ekots publicering av nyheten om Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkerssons nätcasinospel starka reaktioner. Nyheten publicerades bara något dygn innan valet skulle avgöras och byggde på känsliga kontouppgifter. Många tyckte tajmingen var fel, varför väntade Ekot till just denna tidpunkten, många, som Carl Bildt och Maria Wetterstrand, tyckte metoden var åt helvete. Jag tycker både metoden och publiceringen var i högsta grad försvarbara. Självklart ska redaktioner publicera uppgifter som de har fått från andra medborgare när de vill. Allt annat är bara första stegen mot Nordkorea.
Intressantare är nästan avsaknaden av reaktioner hos Sverigedemokraternas väljare. Tvärtom fick partiet ett betydligt starkare stöd än väntat. Detta trots ett outtröttligt bombardemang från Expressen som med hjälp av Researchgruppen avslöjade den ena SD-näthataren efter den andra.
Stockholmspressen slöt upp bakom de politisk korrekta partierna Feministiskt initiativ och Miljöpartiet, Carl Bildt och Björn Ranelind vädjade i Dagens Nyheter, men inget biter på Sverigedemokraternas väljare.
Varför? Jag tror det beror på att de misstror etablissemanget medier i en så hög grad att de inte bryr sig om vad som skrivs om deras parti.
Dessutom kan de bilda sig den uppfattning de önskar genom att välja kanaler som bekräftar deras egen bild. Etablissemangets medier når inte ut till denna grupp. Det gör inte heller etablissemangets partier, något som kostade Fredrik Reinfeldt valsegern.
Vad gör frustrerade organisationer som inte tycker att medier intresserar sig för deras frågor och liv? Startar egna kanaler förstås. Det gör Sverigedemokraterna i form av exempelvis Avpixlat, som garanterat har en betydligt större publik än Ikeas podd. Sverigedemokraterna gör som många andra företag och organisationer som inte når ut, bygger ihop kommunikationsavdelningen med redaktionen.
Om fyra år är det val igen. Utmaningen fram till dess för partier och medier är att hitta ett sätt att knacka hål på SD-mediernas och SD-väljarnas gemensamma bubbla och börja föra en dialog med de 13 procent av befolkningen som håller på att bygga sin egna politiska och mediala världsordning.

I väntan på Bonnierchefens strategimöte

Det är september. Det innebär att Bonnier-koncernen ska hålla ett styrelsemöte där den nya koncernchefen ska dra sin strategi. Tomas Franzén värvades från tv-distributören Com hem i november som ersättare till Jonas Bonnier, som avgick som koncernchef i slutet av maj 2013. Då hade han lämnat efter sig en koncernvision ”Vår vision är att ständigt återupptäcka media” och en svagt nedåtlutande intäktskurva. Under 2013 föll omsättningen med 2,1 procent till 28,8 miljarder kronor. Rörelseresultat låg på 1, 9 miljarder kronor.
Tomas Franzén, som kan tv-branschen väl, kommer att ha som främsta uppgift att ta Bonnier in i den digitala medievärlden. Jag höll på att skriva den ”nya medievärlden”, men så är det inte. Internet har varit en verklighet i minst 15 år nu. Men Bonnier har till skillnad från huvudkonkurrenten Schibsted inte lyckats hitta de stora digitala intäkterna. Medan Schibsted med fingertoppskänsla köpt bolag som Hitta och Blocket har Bonniers försök misslyckats. Bonnier enda betydande digitala framgång är boksajten Adlibris, som ligger på en försäljning på drygt 1 miljard kronor, men får räkna med konkurrens från Amazon som etablerar sig i Sverige.
Jonas Bonnier försökte under Casten Almqvists ledning bygga ett gemensamt säljbolag för digitala intäkter, Bink, som numera är nedlagt. Expressen, Dagens Industri, Sydsvenskan och Dagens Nyheter skulle samsas om de digitala affärerna, men samordning är knappast mellancheferna på Bonnier signum.
I dag är Casten Almqvist koncernchef för TV4-gruppen. Han väntar liksom de andra tunga Bonnier-cheferna på Tomas Franzéns nya strategi. En annan tung och ny chef är Manfred Aronsson, tidigare chef för MTG, nu chef för betal-kanalen C more som ska ta upp kampen med Netflix om de digitala tv-intäkterna. Möjligen är en maktkamp att vänta mellan de två klassiska tv-cheferna Manfred Aronsson och Casten Almqvist om Tomas Franzéns gunst. De tre har en grabbig stil och känner varandra sedan tidigare från tv-branschen. Väl in gängets manliga stil passar även Anders Eriksson, chef för Bonniers affärstidningar som Veckans Affärer och Resumé. Även Bonnier Books har en manlig vd, Håkan Rudels.

Avvikande i sammanhanget är Gunilla Herlitz som är chef över affärsområdet dagspress med tidningar som Dagens Nyheter, Expressen, Dagens Industri och Sydsvenskan. Hon är ingen del i grabbgänget och hon gillar inte Boston-konsulternas möten. Hon kan administrera och trimma dagstidningarna, men har visat sig ha svårt för nya digitala intäkter. Dagens Nyheter köper till exempel en rad digitala tjänster som är 3-4 på sina marknader och som ingen verkar känna till. Teoretiskt borde hon hänga löst hos den nya koncernchefen Tomas Franzén, men Gunilla Herlitz har visat sig hålla lönsamheten i det svårt pressade affärsområdet på någorlunda nivå och lär ha högt förtroende från ägarfamiljen. Hennes generella strategi är svälta organisationerna till vinst. Hon är slagfärdig och flyttade förra veckan på Expressens mångåriga vd Bengt Ottosson sedan han vägrat gå ner på kraftiga besparingar på personalsidan, det pratas om 190 tjänster. Nästa steg kan vara att se över Dagens Industri och byta ut chefredaktören Peter Fellman som inte anses vara rätt person för att skapa de nya digitala intäkterna.

Så vad kommer Tomas Franzén att presentera? Ja, han kommer bland annat att berätta att han prioriterar tillväxt framför vinst. Ägarna får nöja sig med 1 miljard i vinst per år. Punkt. Övriga pengar vill han använda till att skapa nya affärer, digitala affärer. Han kommer att vara tydlig och rak. Affärsområdescheferna som han inte får med sig kommer han att byta ut, med undantag av Gunilla Herlitz då. Det är slut på de 100 första mysiga dagarna nu för Tomas Franzén.

Eldade Fredrik Reinfeldt upp valsegern i Västmanland?

Jag anar hur statsminister Fredrik Reinfeldt (m) tänker kring den omfattande branden i Västmanland. Ungefär som vid upploppen i Husby. Låt de lokala krafterna, de offentliga instanserna, som har ansvaret, proffsen lösa problemet. Låt krafterna jobba i fred, gör ingen billig politisk poäng på det, det blir effektivast om inte processen störs av rikspolitiker som klampar in.
Till Husby åkte Fredrik Reinfeldts huvudmotståndare Stefan Löfven. Han åkte även till Västmanland, inte för att knipa politiska poänger, nej då, nej då, han till och med gjorde en poäng av att Socialdemokraterna avbryter sina valaktiviteter i området för att hjälpa till med släckningsarbetet. Till Västmanland åkte även Miljöpartiets finansministerkandidat Per Bolund, en mästare i att ta chanser till positiv medieuppmärksamhet.
Stefan Löfvens mediestrategiFredrik Reinfeldt med stab firade i helgen stora triumfer efter att han som första statsministern tågat i Pride-paraden. Men effekterna av det massiva och positiva mediegenomslaget, riskerar att brinna upp i Västmanland. Statsministern åkte inte dit. Gjorde han analysen att hans närvaro inte hade bidragit till släckningsarbetet, var den säkert korrekt. Men nu är det valrörelse. Då blir det fel att inte var tydligt först på plats och visa vem som har och tar det yttersta ansvaret. Eller i vart fall låta motståndarna ta platsen. Särskilt om Fredrik Reinfeldts insatser i Pride lyfts fram så hårt. Bilden framträder av en statsminister som går i färgglada parader i huvudstaden, men håller sig undan när det bokstavligen brinner i knutarna.
Statsministerns mediestrategiStabens mediestrategier framstår som märkliga. När branden börjar nå sin kulmen och läget är akut, skickar staben en bild på statsministerns tårtkalas på statsrådsberedningen till favoritreportern Niklas Svensson på Expressen. När staben till slut kommer fram till att Fredrik Reinfeldt nog bör kommentera branden, sker det via samma Niklas Svensson och Expressens perifera webb-tv-kanal. Inte statstelevisionen eller TV4. Ingen bred presskonferens.
Nåväl, att statsministern inte dyker upp i Västmanland, förlåts och glöms av väljarna. Men att han missade hygienfaktorn att vara på plats vid den största branden i landet på över 100 år, kommer inte att ge den extra energi som den egna organisationen såväl behöver nu i den tunga motvinden Moderaterna arbetar i just nu. De hade behövt en stark och ansvarsfull partiledare i prime time i tv nu. De behöver i alla fall inte Stefan Löfven som landsfaderkandidat.  Beslutet att inte åka till Västmanland, kommer dock att ge, förlåt uttrycket, bränsle till de statsvetare som kommer att analysera en eventuell valförlust för Moderaterna.
Ja, det var logiskt att skicka försvarsminister Karin Enström (m) och lantbruksminister Eskil Erlandsson (c). Men det var inte emotionellt. Och det här valet ser ut att handla om värderingar och känslor snarare än siffror och logik.