”Nytt läge – för alla partier”

”Först av allt är det ur demokratiskt synpunkt bra att Sverige har bytt regering. Luften behövde vädras ur i Alliansen. Mandatperioder av makt tenderar att göra regeringar till släktföretag och angelägenheter för vänkretsarna. Så även för Alliansen. Hur många av toppkrafterna i den regeringen satt på egna meriter och hur många satt som tack för gammalt kaffe? En ytterligare period med Alliansregeringen, hade det inneburit fyra år till med Bea, Bildt och Billström? Ministrar som har gått på tomgång och knappast levererat lysande framtidsutsikter till väljarkåren. Fredrik Reinfeldt hade behövt ombilda rejält och kapat många personliga band med trötta trotjänare. Det hade han nog ingen lust med.

Ur demokratiskt perspektiv är det också sunt om fler politiker kan köra landet Sverige, även om det förstås inte är bra om färden går ner i diket.  Fler politiker med regeringserfarenhet skapar en större bas av politiker som vet hur systemet egentligen fungerar, något som på sikt borde höja nivån i den politiska debatten.
Det politiska systemet gynnas av att partier som jobbar hårdast i valrörelsen också får en belöning. Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna och Feministiskt Initiativ höll högst tryck i valrörelsen. Socialdemokraterna får nu driva regeringen och Sverigedemokraterna blev det tredje största partiet, Feministiskt initiativ bröt sig in i storstäderna. Fredrik och Anders, som körde Moderaterna, var otydliga, vinglade om skatter och budget och mumlade lite om nya bullerregler för byggbranschen. Arbetslinjen innebär att den som jobbar ska premieras, det gäller också för den som ska vinna val.
Blir inte omvärlden för frätande, borde läget för politisk utveckling och dynamik vara gott i Sverige. Finanserna är okej. Kanske tack vare Alliansens hålla-vad-den-lovar-politik har förtroendet för politiker ökat i Sverige. Intresset för politik som mediedrama är stort. Sverigedemokraterna har sannolikt skapat politiskt intresse i tidigare totalt oengagerade gräsrotsgrupper och på samma gång tvingat de politiska motståndarna till ökad mobilisering.
Den poliska maktbalansen och reformutrymmet är så begränsande att sannolikt inga drastiska reformer kommer att kunna drivas igenom de närmaste åren. En del skulle nog säga att Sverige riskerar fyra förlorade år där ingen utveckling sker. Det kan också vara under denna mandatperiod politiken tar stora steg framåt i partierna.

Socialdemokraterna
Regeringspositionen är ett stort skyltfönster. Nu har socialdemokraterna chansen att visa vad på pappret duktiga politiker som Mikael Damberg och Magdalena Andersson och skickliga strateger som Emma Lennartsson och Mats Andersson kan prestera. I skyltfönstret kan partiet visa att arbetarrörelsens idéer om höjd a-kassa, 90-dagars garanti och statligt styrd innovation faktiskt är fungerande politik. Stefan Löfven har alla chanser att visa att han klarar att samla/svetsa ihop nationen, något som han har sålt in till väljarna. Kanske ännu mer intressant, rosar inte Stefan Löfven väljarmarknaden, lär Socialdemokraterna behöva fundera kring tronföljden och sannolikt även hitta en ny partisekreterare efter Carin Jämtin under mandatperioden. Det var svårt nog att hitta en ersättare till Mona Sahlin. Kör regeringen i diket, lär kretsen av obesudlade kandidater vara ytterst snäv.
I regeringsställning behöver arbetarrörelsen ställa om sin opinionsbildarfabrik. Aftonbladets ledarredaktion, Dagens Arena, Arbetet, Politism och Tiden behöver styras om från att vara lydiga kampanjavdelningar för rörelsen till att bli de oberoende plantskolor och idéfabriker som exempelvis Timbro är för borgerligheten. Hur länge tycker LO-chefen Karl-Petter Thorwaldsson att det är en bra idé att skicka runt 50 miljoner av medlemspengar per år på att få förutsägbara artiklar ihopsnickrade i Arbetet och Politism? Å andra sidan skulle nog knappast näringslivet och borgerligheten finansiera en backstabber som Daniel Suhonen någon längre tid.

Folkpartiet
Regerandet kanske tyngde Folkpartiet mest av alla Alliansens partier med en utskälld utbildningsminister i skepnad av Jan Björklund, en Erik Ullenhag som förvandlades från en vital och spirituell partisekreterare till integrationsminister mest lik en allvarstyngd minikopia av statsminister Fredrik Reinfeldt, medan Birgitta Ohlsson levde ett anonymt perifert politiskt liv som EU-minister. Utan tvekan är det Erik Ullenhag, som ekonomiskpolitisk talesperson, och Birgitta Ohlsson, som utrikespolitisk talesperson, som är tänkta att ta över partiet. Med Maria Arnborg får Folkpartiet den på pappret kanske vassaste partisekreteraren av alla. Hon har erfarenheter från pr-branschen som chef för byrån Springtime och borde klara allt Per Schlingmann presterade för Moderaterna. Hon har erfarenhet från statsrådsjobbet då hon var jämställdhetsminister och reste flitigt runt i landet. Ska Jan Björklund vara kvar som partiledare behöver han förnya sig och åtminstone ta in en konsult som ger honom rådet att inte nämna ”rysk gas” en gång till.  Om Birgitta Ohlsson blir Folkpartiets partiledare, uppstår en intressant aspekt. Då kan Alliansen i valet 2018 frontas av tre kvinnliga partiledare, förutom Birgitta Ohlsson, Centerpartiets Annie Lööf och den kvinna som Moderaterna sannolikt utser. Nysuffragetternas Allians möter Arbetets söner.

Moderaterna
I april 2012 tog Kent Persson över som partisekreterare för Moderaterna. Ett fullt logiskt val. På pappret. Moderaterna behövde bryta ny mark och nå fram till grupper som Sverigedemokraterna nådde fram till och oerövrade målgrupper som kvinnor i vården utanför storstäderna. Det funkade inte längre med smarta och pr-vänliga omgörningar av partiet av slipade partisekreterare som Sofia Arkelsten eller Per Schlingmann. Tanken, som jag uppfattade det, var att lyssna in de viktiga frågorna och komma med politik som gav lösningarna.  Moderaterna skulle vara ett riktigt fixarparti, ett politikens Ikea, bolaget som har blivit en global ledare genom att lära sig förstå vad kunderna vill ha och fixa det åt dem på ett smart och prisvärt sätt.
Kent Persson och migrationsminister Tobias Billström körde i gång en arbetsgrupp som skulle ge oroliga personer utanför storstäderna svar på frågan om migration och integration, ett sätt för Moderaterna att möta Sverigedemokraterna på hemmaplan. Dock blev statsminister Fredrik Reinfeldt orolig och tonade ner arbetet. Under de två senaste åren har det inte varit tydligt vilket parti Moderaterna är och vad det ska göra för väljarna. I dag är den ideologiska ladan tom.
Gruppledaren Anna Kinberg Batra drar nu ett tungt lass i debatterna om tillståndet i statens finanser med finansminister Magdalena Andersson och det är hon som leder arbetet med att ta fram Alliansens budgetmotion. Matchen om vem som ska efterträda Fredrik Reinfeldt som partiledare tycks vara avgjord. Mycket riktigt tar också debatten om innehållet i politiken vid. Moderaterna behöver en ledning som kan berätta vad huvuduppgiften för partiet ska vara under nästa åtta år nu när arbetslinjen är lagd och intecknad. Det duger inte att prata jobb, tillväxt, ansvar för ekonomin och regeringsduglighet. Den senaste valrörelsen visade att detta är hygienfaktorer för väljarna.  Väljarna har ett högt förtroende för politiker och räknar förmodligen med att de ska klara av att regera landet. Moderaterna behöver hitta ett stort projekt att samla väljarna, organisationen och även Alliansen kring. Och dessutom ge väljarna ett nytt och konstruktivt svar på migrationsfrågan och bränna terrängen för Sverigedemokraterna.

Vänsterpartiet
Till ytan tycks partiet starkt och har fått offentliggöra flera av den nya regeringens budgetförslag så som höjningen av underhållsstödet, omstyrningen av skattepengar till äldreomsorgen och förlossningsvården. Framgångarna kommer att vara bortglömda till valet 2018.
Underliggande har Vänsterpartiet navigerat in sig i en återvändsgränd med översmarta strategier. Positionen ”Inte till Salu” är samma djärva grepp som Per Schlingmann använde när han gjorde om Moderaterna till det nya arbetarpartiet. Men Vänsterpartiets position berättar inte vart partiet vill utan vart det inte vill.
Den strategiskt pålästa partisekreterare Aron Etzler har nu fyra år på sig att på parkettplats studera regeringsarbetet och fundera på en ännu smartare position och ännu mer gångbart innehåll till valet 2018.

Centerpartiet

Har på pappret ett starkt läge. Partiet behöver inte fundera på partiledare, rentav kan Annie Lööf ta position som oppositionsledare.  Partiet har knutit till sig smarta krafter som chefsekonomen Martin Ådahl och kommunikationschefen Ola Spännar. Centerpartiet har viss valframgång i ryggen och en smart opinionsbildarverkstad med bland annat tankesmedjan Fores som används till att segla hem den fossilfria fordonsflottan i egen hamn och idka svedjebruk i Miljöpartiets egna politiska urskog.  Centerpartiet har ett utmärkt läge att sy ihop småföretagarmentalitet från Maramö med drivkrafterna hos inlandets lantbrukare. Positionen som landets näringslivsvänligaste parti är ledig.  Frågan är hur den positionen vinner väljare? Och om partiet ska göra anspråk på att driva näringsdepartementet igen behövs nog en större trovärdighet inom det tunga näringslivet. Partiet har minst tre år på sig att fundera kring det. Under den tiden hinner väljarna glömma det något mossiga begreppet ”närodlad politik”.

Sverigedemokraterna
Det var guldläge för enfrågepartiet Sverigedemokraterna. Deras främsta konkurrensfördel, deras teflonstarka partiledare, höll på att bli ”Jimmie” med folket och var den enda partiledaren som presenterat sin lösning för de väljare som oroas över invandringen: Det är mänskliga och effektivare att hjälpa flyktingar utanför än i Sverige.
Nu är Jimmie Åkesson sjukskriven och utarbetad. Kommer han tillbaka? För varje dag som den nya partiledningen är någorlunda framgångsrik, minskar sannolikheten.
Utan Jimmie Åkesson minskar risken för nyval, är många analytikers uppfattning. Det kan vara precis tvärtom. Ett nyval skulle kunna vara tidernas chans för en ny partiledning som vill greppa makten om Sverigedemokraterna. Går partiet fram i ett nyval utan Jimmie Åkesson, kan en tidigare, försvagad partiledare snarare bli en belastning för partiet.
Sverigedemokraterna får efter valframgången 25 miljoner kronor mer i kassan och har alla möjligheter i världen att fram till nästa val slipa ner trösklarna för talanger som behöver lockas in i partiet, bygga en proffsig stab och stärka underorganisationer, som kvinnoförbundet.
Sverigedemokraterna stöttar också aktivt egna mediekanaler som bekräftar anhängarnas självbilder. Förstås behöver partiet utveckla framför allt sin näringslivspolitik och finanspolitik, som båda är svaga punkter i dag.

Sverigedemokraterna behöver också hävda sin rollen som utmanare till etablissemanget samtidigt som partiet med en allt större partiorganisation blir en del av etablissemanget. Detta illustrerades tydligt i den reklamfilm där partiledare Jimmie Åkesson kaxigt berättade om sin position som underdog i en bil som åkte fram i svensk landsbygd. Men underdogen satt i baksätet och bilen framfördes av en privatchaufför.


Kristdemokraterna
Värna och förstatliga vården. Stärka barnfamiljen. Räcker det att bygga politik på till nästa val?  Göran Hägglund har varit tydlig med att han ska sitta kvar som partiledare. Han har hittills legat lägst bland partiledarna i oppositionsarbetet inom Alliansen. Är partiet inne i en grubblande fas? Finns det en potential i kristna värderingar?  Då och då poppar namndiskussionen upp i partiet. Borde det lite utestängande ordet ”krist” plockas bort i partinamnet och ersättas av exempelvis ”familj”? Familjedemokraterna? Borde starka yngre politiker som Ebba Busch, Andreas Carlson och Caroline Szyber lyftas fram mer och ge en bredare bild av partiet?

Miljöpartiet
Får äntligen regeringserfarenhet. Det oprövade partiet har åkt på flera smällar, men rätt hanterat, ger det lärdomar och framtida styrka. Oppositionen anar förstås morgonluft i Miljöpartiets senaste mediehaverier. Det är dock inget som säger att Miljöpartiets väljare skulle ha stora problem med tillkortakommandena. Opinionssiffrorna pekar snarare uppåt efter valet. En parallell är Sverigedemokraterna som inte tappar opinion, trots partiets ständiga kölhalning i medierna.
Miljöpartiet kan stärkas av regeringssamarbetet, och hämta hem prestigetroféer som nerlagda kärnkraftverk, men fortsätter partiet under allt för långt tid att framstå som regeringsamatörer, lär inte regeringen bli omvald. Språkrören Gustav Fridolins och Åsa Romsons ställning är då heller knappast given. På klimatsidan har Miljöpartiet hittills inte lyckats flytta fram politiken nämnvärt. Det lär inte skrämma miljöväljarna till något annat parti. För vilket parti skulle de ha att gå till?”

Rolf van den Brink
, ansvarig utgivare för Dagens Opinion

Kommentera

Din e-post visas inte.