Ett misstag av Stefan Löfven och S att radera Gaza-inlägget

McDonalds har ett redaktionellt råd och Scania försöker göra om sin kommunikationsavdelning till en redaktion. För några månader sedan träffade jag på Arlas kanalchef på ett frukostseminarium. Egna kanaler vill alla driva idag. Men inte alla har insett vidden av det utgivarskap som egna kanaler faktiskt för med sig.

För de politiska partierna, som vurmar för dialog med väljarna i valstugorna och via dörrknackningskampanjer, är förstås egna digitala kanaler högt prioriterade. Miljöpartiet väljer till exempel att lägga valkassan på en egen webbredaktion i stället för tv-reklam. Egna kanaler konkurrerar med medier. Med egna kanaler kan politiska partiet och andra aktörer kommunicera direkt med sina intressenter, utan att behöva tjata budskapen genom traditionella medier.

Medier och företag och organisationer hamnar som utgivare med egna kanaler lite på samma spelplan. Skillnaden är att medierna kan utgivarskap. Företagen och organisationerna är ännu amatörer.

en utgivare eller redaktör har främst tre utmaningar
1. skaffa en stor publik.
2. maximera produktionen av rätt innehåll till rätt målgrupp.
3. hantera utgivarfrågor.

Socialdemokraterna kan sägas ha lyckats med de två första punkterna, när partiet i lördags kväll lade ut partiledare Stefan Löfvens kommentar till krisen på Gaza.
Publiken var uppenbarligen stor eftersom den inom de närmaste timmarna skrev 2 500 kommentarer. Innehållet väckte stort intresse och engagemang och därmed var även punkt två avklarad. Punkt tre, utgivarskapet kan däremot diskuteras.
Till en början var det naivt lägga ut ett Facebook-inlägg om den infekterade konflikten mellan Palestina och Israel, på lördag kväll, då partiets beredskap för starka reaktioner sannolikt inte är den högsta. Det riktigt stora misstaget vara ändå att ta bort kommentarerna och själva inlägget från. Facebook. Självklart vill inte Socialdemokraterna upplåta sin Facebook-kanal till en arena för hets mot folkgrupp, som många av kommentarerna kunde klassas som. Men Socialdemokraterna har en fet stab, som hade kunnat rensa bort de värsta inläggen, eller ännu bättre, inlett en diskussion med personerna som skrev dem. Hur intressant hade inte den dialogen kunnat bli?
Dialogen hade också gett kunnat Stefan Löfven och hans stab värdefulla insikter i hur de frustrerade och antagligen osedda personerna bakom de mest hetsiga inläggen tänker och argumenterar. Det hade gett partiet goodwill och skapat möjligheter att ange vad som är god ton i debatten. Det hade kunnat leda till att ytterligare några medborgare hade fått förtroende och respekt för det politiska etablissemanget.
Om ett politiskt parti verkligen ville ha en dialog med väljare, var detta ett helt rätt tillfälle. Redaktörer inom tv, radio och press, vet vilken makt och inflytande en mediekanal kan ha, men kanske blev utgivare Stefan Löfven överrumplad över att egna kanaler inte bara är likes och tummen upp av partikompisarna utan kan utvecklas till något riktigt styggt. Kanske visar raderingen av inlägget, att Socialdemokraterna ser Facebook som en propagandakanal där Stefan Löfven planterar träd och minglar med Love Antell i Almedalen, och inte som en dialogkanal där vad som helst kan hända.
Klart är att Socialdemokraterna denna gång lyckades göra de personer som misstror politiker stärkta i sin uppfattning och de personer som skrev nyanserade kommentarer till inlägget mycket besvikna.
Det är inte så att Fredrik Reinfeldt och hans stab är så mycket vassare. Det senaste inlägget skrevs för över ett år sedan, den 21 maj 2013, i samband med upploppen i Husby. Så mycket för det utgivarskapet. Men de 1 918 inte alltför smickrande kommentarerna har partiet ändå låtit stå kvar.

Bokslut

Döden infaller en gång per år för oss som driver företag. Varje räkenskapsår begravs med en gravsten vars inskriptioner även går under benämningen ”bokslut”. Förrättaren av detta dystra ämbete kallas ”revisorn”. I förrgår var jag hos min revisor. Först nu börjar jag hämta mig.
Jag sköter bokföringen för Dagens Opinion själv. Det är ett litet bolag och det skulle väl vara själva f-n om inte en halvakademiker skulle bemästra några hundra futtiga verifikationer. Det ska vara lätt att göra rätt, säger Skatteverket. Myndigheten har dessvärre inte upplyst om att det också är lätt att göra fel. Jag har gjort en del fel. Det påpekar revisorn och skickar en tunga faktura för att ordna upp sakerna. Givetvis med tio dagars faktureringstid och så Svea Inkasso på det. Cashen ska in.
När jag gör bokföringen och kommer till konto 1630 där skatter ska avräknas brukar jag tänka på finansminister Anders Borg, hur han liksom trippade fram så den dåvarande hästsvansen guppade, som han vore en tupp mäkta stolt över intäkterna han drog in. Jag brukar tänka på Socialdemokraternas finansministerkandidat Magdalena Andersson, som inför ett tungt företagsetablissemang på IVA formligen gnuggade händerna över alla ”sköna miljarder” hon skulle dra in om hon fick chansen. Magda och Anders är egentligen intäktsdirektörer. Cashen ska in.

Jag brukar tänka på det när jag varje månad fyller i lönedeklarationer och varje kvartal när jag redovisar moms och ännu mer en gång per år när jag är hos revisorn som ska berätta hur mycket pengar som sannolikt ska betalas in ytterligare till Skatteverket.

Jag skriver mycket om andra företags bokslut och tycker att det torra materialet blir allt mer levande för varje år som går. Jag kan ana glädjen i ökad försäljning, jag kan se hur vinstuttag tonas ner, hur omsättningar blåses upp genom ”pågående arbeten”, så att resultatet ska räddas, jag kan känna ångest och förtvivlan inför affärsidéer som inte håller, dåliga vibbar mellan revisor och företag, uppblåsningar av företag à la klä bruden inför en förestående försäljning.

Eftersom jag bokför själv har jag rätt bra koll på pengarna i Dagens Opinion. Det rör sig dessutom om väldigt lite pengar att hålla reda på. Ändå blir det ångestladdat att sitta där framför revisorn. Det är revisorn som avgör hur långt inskriptionen kan skruva och vinklas. Sedan kastas bokslutet ut till hundarna, först Bolagsverket och sedan Allabolag och allehanda kreditupplysare all världens vänner och bekanta, skvallerbyttor och konkurrenter. Och ser bokslutet illa ut, gör du det som person också. Det svider att inte leverera bra siffror. Jag brukar tänka på det när jag skriver om andras bokslut. Det ska vara lätt att göra rätt, men det är ofantligt svårt att lyckas med ett företag. Det tror jag Magda och Anders vet ofantligt lite om.

Vad står det på gravstenen för Dagens Opinion 2013 då?

Ända sedan det första hela bokslutsåret 2011 ligger vi strax under en miljon kronor rensat för ”pågående arbete” i nettoomsättning. Som vanligt gör vi en liten vinst. Som vanligt känns det bra att affärerna fungerar som det ska, även om de är alldeles för små, företaget i alla fall friskt, men om ett år igen, då jäklar ska vi visa världen att det går så mycket bättre för oss.

När döden har infallit, börjar livet för det nya räkenskapsåret. Cashen ska in. Dock kommer vi aldrig att förnedra oss med ett uppiffat motorcykelgäng, läs indrivningsbolag. Det är inte etiskt hållbart. Och det borde fler inse.

ps.
Journalisten Sanna Lundell tycker i sin blogg att Expressens ansvariga utgivare Thomas Mattson ska ringa upp och förklara för ”mina barn vad de har att vänta sig när de kliver utanför dörren i dag”.  Detta efter att Expressen har publicerat en film som visar hur barnens far Mikael Persbrant konsumerar kokain med kriminella år 2012 i Linköping. Jag kan förstå att det hon blir upprörd över publiceringen, men det är ganska lågt att använda sina egna barn som hävstång i argumenteringen mot Expressens publicering. Särskilt om man som Sanna Lundell jobbar för Aftonbladet, som inte drar sig för kontroversiella publiceringar. Barn borde väl ha rätt att slippa vara tillhyggen i vuxnas offentliga konflikter?

Prime + Weber Shandwick = Så Där

Det sedvanliga jublet bröt ut när Weber Shandwick köpte Prime för närmare 100 miljoner kronor up front, som det heter. Affären realiserade en dröm många byråentreprenörer har, att en dag casha in, och få en halvsida pappersuppmärksamhet i Dagens Industri. Alla unnar självklart Primes huvudägare Carl Fredrik Sammeli att efter 16 års slit få in 40 mill på kontot och en skön tillvaro som tjänsteman i en amerikansk koncern.

De ännu oberoende pr-chefer jag pratade med i går, såg alla affären som ett styrkebesked för svensk kommunikationsindustri. Om Weber Shandwick tycker Prime är värt ett så stort belopp, måste svenska byråer vara konkurrensdugliga, går resonemanget. Affären har satt en prislapp på svenska byråer, ja. Annars är affären snarare ett tecken på uppenbar svaghet i svensk kommunikationsindustri.

Sverige är ett lite exportberoende land, bla, bla, ja, ni har hört det sedan barnsben och Bollibompa. Normalläget för en svensk bransch är att aktörerna agerar internationellt, det gäller på nästan alla områden, råvaror, verkstad, it, telekom, life science, mode, vård, omsorg och underhållning.

Men för svensk kommunikationsindustri: Du smarta, Du digitala, Du kreativa höjd, fungerar det på ett annat vis.

I branschen jublas det för varje svensk reklamstudent som får jobb på en amerikansk reklambyrå. Svenskkollektivet som år efter år åker till Cannes Lions bildar ett nutida cocktailetablissemang. Med hjälp av tidig bredbandsutveckling i Sverige, har svenska byråer fått framfötter att visa upp internationellt och reklamutmärkelserna dundrar in. Självförtroendet är stort och naivt.

Det digitala försprånget äts upp. De svenska byråerna köps upp. Det är kanske inte så coolt, men nästa stora utvecklingsfas för kommunikationsbranschen är inte fiffiga appar, sensationella pr-kupper eller ytterligare content, utan bygget av storskalig och industrialiserad produktionen av kommunikation. En byrå av Primes storlek med 130 anställda, rår inte på de största kunderna i dag. Till det krävs internationella koncerner som skapar vinster genom industrialiserad kreativitet.

Bygget av Weber Shandwick började 2001, tre år efter Prime. Några byråer slogs samman, en plan på att erövra världen lades möjligen. I dag har Weber Shandwick 126 kontor i 81 länder och en byråintäkt på runt 4 miljarder kronor. Det kan jämföras med Primes intäkt på runt 150 mioner kronor. Så var ligger styrkebeskedet?

I själva verket har svenska byråer svårt att bli något annat än just det, även om det finns undantag som Acne, B-Reel, Mother, Your Majesty, Greatworks och North Kingdom. Japanska Dentsu som slåss om det absoluta världsherraväldet, visar att det knappast är språkbarriärer som är hindret. Det kanske är en fråga om professionellt ledarskap. Eller någons slags svensk kultur där kaxiga byråägare utmanar och gör sig roliga över de stora lite tröga byrånätverken för att i slutändan ändå låta sig bli uppköpta av dem.

I veckan pratade jag även med Kreabs grundare Peje Emilsson. Han är den första och hittills enda svensken som etablerat ett internationellt byrånätverk. Den nya konstellationen Kreab Gavin Anderson samäger han med det amerikanska nätverket Omnicom. Jag frågade om han kanske övervägde att köpa loss byrån från Omnicom.

”Nej, varför skulle vi göra det. Det är väldigt viktigt att ha med Omnicom med som minoritetsägare”, sa han.

Så går det också rigga sin byrå. Det internationella nätverket som en nyttig minoritetsägare.

Kanske det tyngsta styrkebeskedet från en svensk byrå hittills.

Första konservativa maj

Det är första maj. Vi är lediga och därför kommer inte vår veckotidning Veckans Brief ut i dag.
Jag har bytt bylinebild. Den förra var från valåret 2010. På den nya har jag en skjorta från 1997. Skräddarsydd i Thailand. Jag var fattig, men hade råd att låta en ännu fattigare thailändare sy en skjorta åt mig.
Jag hade fått sparken från tidningen Resumé och hankade mig fram i ett frilanskollektiv där bland annat Mårten jobbade. Han var kompis med Greg. Av honom hade jag tidigare köpt en synt på 80-talet. Den står fortfarande i sin kartong i sovrummet. Den verkar inte vilja bli spelad på. Gregs dotter är ena halvan av dj-duon Rebecka och Fiona. För ett par månader sedan ordnade en pr-konsult, Gabbi, så att deras låt Union blev tema i fackförbundet LOs valfilm.

Dert var Gabbi som tog bilden på mig i min röda skjorta när vi spelade in ett avsnitt av podden Pr-häxan, som LOs pr-byrå Greenhill producerar. Gabbi träffade jag när hon kom på en vit tantcykel efter att ha bott i Australien och frågade om hon fick jobba lite på Dagens Opinion. Sedan försvann hon, jag tror det var till Nyheter 24 som drivs av Douglas Roos, en kapitalist i militärjacka, som bland annat odlat Ehsan Fadakar som i dag är Aftonbladet tongivande debattredaktör.

Det är så där det ser ut. Människor med olika uppfattningar träffas, jobbar tillsammans en stund, stannar kvar eller drar vidare. Kanske finns en slags svensk pragmatism i det. Uppgifter behöver lösas, arbete behöver utföras, låt oss göra det på bästa sätt och skita lite i vem som är vem och tycker vad. Framåt tillsammans.
Arbetet är centralt i Sverige. Så vilken dag skulle vara viktigare än första maj, sedan 1890 den internationella arbetarrörelsens dag?
Vi tänkte så på redaktionen och ringde runt till några aktörer som borde vara intresserade av att delta i arbetarnas högtidsdag, bland annat TCO som organiserar 1,3 miljoner arbetande tjänstemän och Moderaternas som kallar sig Sveriges arbetarparti. Svaren överraskade något. Det fanns inte på kartan att delta i första maj. TCO samhällspolitiska chef sa att han aldrig ens hört frågan. Vi började känna oss löjliga i våra försök att få någon att säga något nytt om första maj.
Det finns ett slags konservatism i det politiska systemet som är häpnadsväckande för ett land som går från kristet bondeland till profant högteknologiskt samhälle på under 100 år och under vägen lyckas fatta enorma strukturbeslut på rationella grunder. Men strukturerna i politikens kärna ligger fast. Det ska inte vara även blå flaggor på första maj. De ska vara röda. Varför? Därför.
Ointresset för första maj kanske säger en del om hur mycket arbetarparti Moderaterna egentligen är. Handlar det om en kosmetisk marknadsföringspositionering? Är vurmandet för första maj ett sätt för Vänsterpartiet, LO och Socialdemokraterna att hålla kvar vid en struktur som gör skillnad på människor efter vilket slags arbete de utför?
Att marknadsledarna, Socialdemokraterna och Moderaterna, har ett intresse av att upprätthålla det politiska systemets konservatism, är inte konstigare än att Coop och Ica inte rullade ut mattan för Lidl, Axfood och Bergendahls. Och till skillnad från varvsindustrin får partierna statligt stöd för att hålla i gång verkstäderna även när efterfrågan sviktar.

Konservatismen understöds av ett förutsägbart artistetablissemang, som Jocke Berg som knåpar ihop rader som ”en garanterat solidaritetsfri nymoderat öken” i lägenheten på Hantverkargatan i Stockholm för Kents nya album. Det kostar alltid mer för en artiskt att slå mot vänster än mot höger. Varför? Därför.

Inför en grupp journalister på partistämman i Norrköping berättade statsministern och moderatledaren Fredrik Reinfeldt om hur han såg på regeringskoalitioner. Han sa att de gynnade främlingsfientliga partier. Han kanske inte tänkte på att Alliansen är en form av koalition eller att två breda partier som konserverar ett politiskt system också skapar utrymme för extrema flankpartier.
Moderater, Miljöpartister, Folkpartister och tjänstemän deltar inte i firandet av första maj. Men det gör Sverigedemokraterna och Svenskarnas Parti.

Guldägget speglar den traditionella reklamens fall

I det senaste numret av Dagens Opinions veckomagasin Veckans Brief, gick vi igenom de nominerade bidragen till årets upplaga av Guldägget. Vi klassade bidragen efter köpta, förtjänta och egna kanaler. Det visar sig att det som vanligast förknippas med ”reklam”, köpt reklamutrymme i kanaler som tv och dagspress, utgöra mindre än hälften av samtliga nominerade bidrag. Runt 40 procent av bidragen utgörs av så kallade förtjänta kanaler, alltså kommunikation som sprids för egen maskin via medier och sociala medier. Runt 15 procent av bidragen till Guldägget handlar om typiska egna kanaler, det kan vara en egen sajt eller ett eget event.
Detta kommenteras av Guldäggets ordförande Tove Langseth, som säger till Veckans Brief:
”Det är en konsekvens av den utveckling vi har sett på senare år, där den mest nyskapande reklamen ofta är den som ger förtjänt uppmärksamhet eller utgår från egna kanaler. Det hänger ju i sin tur ihop med att konsumenter idag väljer bort traditionell reklam i allt högre grad, och att reklamen därför måste tillföra verklig nytta eller värde för att vara intressant. Och reklam som gör just det, alltså tillför verklig nytta eller värde, har en tendens att vara annat än traditionella reklamfilmer eller annonser.”
Konsumenterna väljer alltså bort reklam som inte ger ett mervärde. Traditionell reklam ger i dag uppenbart sällan ett mervärde. Onekligen står reklambranschen inför en stor omställning.
Självklart blir det intressant att följa hur reklambyråerna ska slå ett slag för sin egen produkt framöver, nu när kunderna har fått andra alternativ att välja bland. Det blir också intressant att se hur reklambyråerna utvecklar sin produkt framöver. Forsman & Bodenfors hyllade reklam för Volvo Lastvagnar är ett exempel. Här blir reklambyrån producent av underhållande och berättande innehåll, som är tänkt att vara så starkt och intressant, att det bärs ut mer eller mindre gratis via Youtube, snarare än via dyra reklam-tv-kanaler.  Ica experimenterar med varianter av Ica-såpan enbart för sociala medier.
När reklamkanaler som tv tappar publik, och publiken som finns kvar inte gillar reklamen, uppstår i slutänden frågan om hur alla marknadsförare ska kunna nå den stora publiken framöver. Alla som vill nå ut med sin kommunikation kan ju inte skapa häftiga filmer med en vilt splittande Van Damme eller bekosta egna skådisar för en hel reklamsåpa.
Ett exempel är de politiska partierna som behöver nå så många väljare som möjligt med sina budskap inför ett val. I denna valrörelse kommer alla partier som har råd att annonsera i tv, med ett undantag, Miljöpartiet, som i stället vill aktivera sina anhängare och sprida budskapen via dem. Strategin att använda tv-reklam kanske fungerar i detta val. Kommer den att fungera 2018?

Kinesisk sosselogga – nytt lågvattenmärke i ankdammen

Vi har nyss lyckats glömma förra veckans intensiva bevakning av GBs ”penisglass”, som någon grävande reportrarna på Dagens Media lyckades plaska runt med, förrän nästa lågvattenmärke skvalpar fram i den icke väldoftande ankdammen. Nu avslöjas att det har avslöjats i de sociala medierna att den kinesiska snabbmatskedjan 8090 har snott Socialdemokraternas logga.
Det är ju självklart en relevant nyhet för branschmedier inom reklam och kommunikation.
”Kedjan har kapat Socialdemokraternas logga”, skriver Dagens Media.
”Socialdemokraternas partilogga har kopierats av en kinesisk te-kedja, som använder den i sin marknadsföring”, skriver Resumé.
Men stämmer nyheten?
Ingen av de två branschmedierna presterar belägg för att en loggastöld faktiskt har skett. för att lite senare konstatera: ”Hur företaget har resonerad kring logan är inte känt”, skriver rentav Resumés reporter.
Arbetshypoteser i all ära. Men är nyhetstorkan i ankdammen så stor att de behöver publiceras?
Teoretiskt kan en kedja med 2 000 restauranger ha hållit på ett tag och kanske använt loggan sedan tidigare. Teoretiskt kan Socialdemokraternas loggskapare ha inspirerats av den kinesiska kedjan.
Teoretiskt kanske de två branschreportrarna har belägg för att en kapning har skett. I så fall bör de presentera beläggen. Annars går det inte att utesluta att de ägnar sig åt en form av smygrasism grundad på grumliga teorier om att kineser i alla lägen kopierar västerländsk kreativitet.
Då unknar det ännu mer i ankdammen.

Dags att lyssna på konsumenterna i stället för Schlingmann

Andelen osäkra väljare är dubbelt så hög som den var vid denna tidpunkt inför valet 2010, enligt Demoskop . Väljarna tycks alltså inte särskilt entusiastiska över vad som erbjuds. Som konsumenter tvekar de över varan. Mer än tidigare.
Den stora andelen osäkra väjare kan ha att göra med att göra att partierna driver snarlik politik för att göra sig allt mer valbara. En annan orsak kan vara arvet efter moderaternas tidigare strateg Per Schlingmann. Han kom. Han vann val. Och han höjde hygienfaktorn för alla partier.
Inför valet 2010 pratade jag med vänsterpartisten Aron Etzler, då chefredaktör för Flamman. Han verkade smått chockade över det opinionstryck borgerligheten hade lyckats bygga upp till valet med hjälp av bland annat Svenskt Näringsliv och Timbro.  Han sörjde inte valförlusten länge utan organiserade enligt Joe Hill sig och studerade sin Schlingmann, något som resulterade i den vältajmade och läsvärda bokenReinfeldteffekten – Hur moderaterna tog över makten i Sverige. Han är i dag partisekreterare för Vänsterpartiet som har 6,5 procent av väljarna jämfört med 3, 8 procent 2010. Om Moderaterna blev arbetarpartiet 2006, blir Vänsterpartiet välfärdspartiet 2014.
Per Schlingmann brukade i god tid berätta om kommande kampanjer och strategier för att skapa bilden av en transparent och modern organisation. Partiet var platt, öppet och tillgängligt, bra förutsättningar för att bygga goda relationer med presskåren. När socialdemokraternas valledare Jan Larsson plötsligt kallar till presskonferens redan i december för att avslöja hela valstrategin med målgruppsanalyser och allt, är det uppenbart att även Socialdemokraterna har läst sin Per Schlingmann. Inget ska vara hemligt, säger Jan Larsson, och den hisnande tanken uppstår att partiet kanske inte ens kommer att hyra sin sedvanliga hemliga stabsbunker i första rummet till vänster på Hotell Visby under Almedalsveckan.
Miljöpartiets partisekreterare Anders Wallner, kan verkligen sin Schlingmann. När partiet presenterade sin kommunikationsplan i december 2011, bjöd han till och med in Per Schlingmann för att recensera planen.
Frågan hur Moderaterna ska klara valet utan Per Schlingmann är något överflödig. De andra partierna är i kapp. De har utfört sina förnyelseresor och anammat moderata nyord som ”utanförskap” och ”arbetslinje”. Per Schlingmann hade sannolikt inte kunnat göra någon större skillnad.
Frågan är snarare vad som är nästa steg. Och vem i Moderaterna som egentligen äger frågan om hur strategin utvecklas? Anders Borg?
Om vi antar att näringslivet ligger före politiken, behöver partierna relatera till några större strömningar:
* Konsumenterna, läs väljarna, tar makten över berättelserna om varumärkena. Den som söker på ”utförsäkrade + moderaterna” får närmare 200 000 träffar. Det handlar inte precis om klämmiga hejarop på Alliansen. Konsumenterna, läs väljarna, tar hjälp av varandra för att få och sprida information om produkter och tjänster. Eller översatt till valteknisk partiprosa: Väljarna knackar dörr hos varandra. Det är inte nytt.  Men partiernas digitala strateger lägger ännu mest kraft på att kasta twitterinlägg på varandra.
* Alla pratar csr, (samhällsansvar) och hållbarhet. Kanske inte okomplicerat för politiska partier att leverera på detta, men detta börjar bli en hygienfaktor i klass med jämställdhet. Inte heller partierna lär slippa frågan. Kanske en liten miljöpolicy om partiets resor på Miljöpartiets och Centerpartiets sajter i alla fall?
* Varumärkesstyrka blir allt viktigare när partiernas politiska god blir allt mer triangulerat och likvärdigt. Kan i dag ens de förtroendevalda särskilja kärnvärdena för partiernas varumärken?
* Konsumenterna och därmed väljarna blir mer värderingsstyrda. Partierna måste sannolikt bli tydligare med vilka värderingar de står för i både ord och handling. Det är knappast en slump att Kristna Värdepartiet startar nu.
* Big data, handlar om att kombinera olika datakällor till att skapa smartare och skräddarsydd kommunikation till målgrupperna. Här har sannolikt Socialdemokraterna kommit längst och har historiskt velat fulköra offentliga register mot varandra i jakten på soffliggare som står partiet nära.
* Utbyte av mervärden. Konsumenterna och varumärken byter mervärden med varandra. Google indexerar allas material på internet. Men alla får också söka gratis. Ica vill samla in information om hu konsumenterna shoppar, men lämnar också ut återbäring via kundklubben. Det är nog ingen slump att de två störst partierna har kommit längst här. Socialdemokraterna har historiskt bjudit sina väljare på mervärden genom folkbildning à la ABF. Moderaterna har jobbat hårdast med att lyssna på väljarna, identifiera deras problem och komma med lösningar. Men vilket parti lanserar den första kundklubben och det första klubbkortet?

Sverige i en silo

Det fanns en tid när det var hyfsat coolt att vara generalist, alltså en person som kopplar samman olika ämnesområden till nya kunskaper och insikter. Det var rentav ett yrke.
Inte längre så. I dag är vi specialister. Flumma fram mellan olika ämnen på universitet är inte okej. Det gäller att ta ut en spikrak kurs och borra sig fram mot hägrande karriärguld. Vi behöver allt oftare vara allt mer nischade för att klara våra jobb och konkurrensen om att få dem.
Vi kan också vara nischade just because we could.  Vi kan välja bort allt och alla vi inte vill ta del av och borra näsorna allt djupare ned i våra smarta telefoner och läsplattor med material från våra expertområden. Vi kan välja bort människor som inte passar oss perfekt.
Om ordet generalist faller från, används ett annat desto mer. Ordet silo. Då inte i ursprungsbetydelsen, en lagringsplats för spannmål, utan i betydelsen av ett avgränsat kunskapsområde. Riv alla silos eller kom upp ur era silos, kan det heta. Det finns till och med en söktjänst som heter Silobreaker. Den framväxande nya innebörden av ordet är inte positiv, den signalerar intellektuella gated communitys.
förra veckan kom uppgifter om tillståndet landet slag i slag
* Svensk vård tappar i ranking, nu sämst i Norden.
* Sverige 3e minst korrupt i världen.
* Svenska tillgångar i utlandet är värda 630 miljarder kronor mer än våra utlandsskulder för privat och offentlig sektor sammantaget.
* Sverige rasar i skolundersökningen Pisa.
* Sverige har som land aldrig varit så förmöget som just nu.
* Mellan 1999 och 2009 ökade resurserna till grundskolan i kommunerna med runt 15 procent. Sverige lägger 6,3 procent av BNP på utbildning, mot OECD-snittet på 5,7 procent.
Uppgifterna presenterades med medial pompa och ståt.

uppgifterna väckte samtidigt frågor som
* Om resurserna till skolan ökar, varför fortsätter raset i rankingen?
* Skatterna har sänkts och Sverige är mer förmöget än någonsin, hur kan det gå ihop?
* Hur kan Sverige med sin dåligt presterande vård och skola, ha så låg grad av korruption?

Som vanligt hamnade uppgifterna i respektive silo. Inom varje silo ägde sedan diskussioner rum. Men medborgare som ville förstå hur de olika uppgifterna hängde samman, fick göra jobbet själva.

Silosystemet underbyggs av den regeringskonstellation vi har med autonoma ministrar från fyra olika partier. Ministrarna värnar sina territorier och låter andras vara. Den enda generalisten i sammanhanget skulle vara finansminister Anders Borg som låter finanspolitiken vina genom alla departement.
Kanske anpassar sig de politiska reportrarna efter denna världsordning och rapporterar område för område. Arbetsmarknadspolitik, näringslivspolitik eller energipolitik diskuteras ofta var för sig och som de inte var relaterade till varandra eller andra områden. Redaktioner som ser möjligheter har potential. Som när Agenda i söndags, med hjälp av statsvetaren Henric Oscarsson i all enkelhet kopplade samman svenskars inställning skattesänkningar med förväntningarna de har på välfärden. När områden kopplas samman öppnas nya frågefält och skapas ny debattmateria.
Specialiserade reportrar inom politikområdena blir allt ovanligare. Det innebär att djupet kan bli en bristvara. Utan djup kan det bli svårare att skapa gränsöverskridande sammanhang, bredd. Är medierna allt för anorektiska? Knappast. De stora dagstidningarna, TT och Ekot har väl tilltagna politiska redaktioner. Om de skapar vare sig djup eller bredd, vad gör de i så fall? Jagar det dagliga politiska spelet?
När medierna jagar makthavarna i vardera silo, positionerar sig undersökningsbranschen i samma riktning. Novus och Ipsos slåss om vem som ska få den mest inflytelserika undersökningen över vilka frågor väljarna tycker är viktigast. Väljarna ombeds ranka sina viktigaste frågor och får sedan tycka till om vilka partier som har bäst politik i frågorna. Av en händelse går varje fråga att koppla till en silo och en minister, skolan, jobben, ekonomin, äldreomsorgen, invandringen, miljön och så vidare. Det blir bra media. Jan Björklund får förklara varför Folkpartiet tappar sin huvudfråga. Glad bild på Magdalena Andersson, ledsen och arg Anders Borg, när Socialdemokraterna vinner mark inom Sveriges ekonomi. Undersökningarna cementerar ytterligare silosystemet.
så vad leder det till om var fråga debatteras och analyseras i hermetiska behållare?
* Sannolikt fördummade debatter och snävtänkande makthavare.
* Sannolikt en underskattning av väljarnas förmåga att se helheter av det politiska etablissemanget (redaktioner, politiker och analytiker).
* Sannolikt gynnar silosystemet även partier som lever på att driva en gångbar huvudfråga.

Bonniers nya vd – otippat men inte chockerande

Företag: AU-System/Song Networks/Eniro/Com hem
Branscher: It-konsulting/tele/sök/bredband/digital-tv
Ägare: Privatägt/börsen/pensionsfonder/riskkapital
Processer: Buy out/sell out/turn around/develop

Så skulle en matrisprofil över Bonniers nya koncernchef Tomas Franzén kunna uttryckas efter vad som framgår av hans cv. Det kanske sådan han är. Låter cvt tala. Han är inte känd för omskakande one-liners. Verkar sitta 3-5 år på varje jobb. Verkar vara en man som gör en plan och levererar. Min känsla, när jag pratade med honom för någon månad sedan, är att han är grundglad och känner entusiasm för att jobba.  Men då kanske han hade fått frågan och var glad för det? Skulle man bli det, alltså glad över att få frågan om att bli koncernchef på Bonnier? Ja, så klart.

Matrisen skulle kunna vara en spegel över Bonniers förväntningar på sina nya vd. Genomgående i matrisen ligger tunga erfarenheter av it och digitalisering, kunskap från processer som skapar värden och avkastning för ägarna samt en vana av att hantera en flora av olika ägare. Omvänt, det som inte finns i matrisen är produktion av innehåll. Tomas Franzén tycks kunna mycket om digital distribution men verkar ha liten erfarenhet av själva innehållet. Det kan vara en viktig iakttagelse då Bonnier-koncernens affärsidé är Vi skapar, väljer, förädlar och förpackar kunskap och berättelser.

Å andra sidan lyder visionen att ständigt återupptäcka media.  Det var kanske just det Tomas Franzén gjorde på Com hem. Kanske blir det just det han ska göra på Bonnier. Det är inte givet. Det är hans företrädare Jonas Bonnier som har satt visionen, som därmed inte är huggen i sten.

Com hem och Eniro har varit företag i lätt stagnation, det kan vara ytterligare en ledtråd. En annan är hans erfarenhet av konsumentaffärer, breda, abonnerande målgrupper och distribution via bredband och inte brevinkast.

Ytterligare en egenskap har varit viktig. Det är att han accepteras av Bonniers två tyngsta affärsområdeschefer Casten Almqvist, tv och Gunilla Herlitz, dagspress. De har lär ha fått träffa Tomas Franzén under rekryteringsprocessen. I så fall har de gjort tummen upp. Vad det säger om Tomas Franzén går att fundera kring.

Kanske sneglar Bonnier på ärkekonkurrenten, norska Schibsted, som snabbt försöker omvandla analoga intäktsströmmar från papperstidningarna till digitala och siktar på att hälften av intäkterna ska komma från digitala kanaler nästa år.  En sak som Tomas Franzén inte verkar ha erfarenhet av är att köpa företag. Men det kanske inte är aktuellt med nya förvärv med tanke på Bonniers beryktade köp av 18 tidningar av amerikanska Time Warner för 2 miljarder kronor 2007.

Han är utbildad ingenjör vid Linköpings tekniska högskola. Vem hade trott att en ingenjör skulle leda Bonnier? Tomas Franzén är inget givet namn för vd-posten. Han nämndes inte i förhandsspekulationerna. Hans utnämning är otippad, men inte chockerande. Den känns inte desperat. Men inte heller offensivt aggressiv. Inom tre år vet vi om Bonnier valde rätt.

Hur länge får man ta en bild?


På väg hem kliver jag igenom en smärre demonstration i Humlegården i Stockholm. Jag vet inte vem eller vad eller varför men det verkar intressant. Ett tjugotal unga har samlats kring Carl von Linnés staty. Runt Blomsterkungen, som han kallas allt oftare, sitter på sockeln fyra kvinnostatyer symboliserande botaniken, zoologin, medicinen och mineralogin. Demonstranterna har masker liksom en av kvinnostatyerna som har fått uppdraget att hålla en gruppens grön-svarta fana. Marken uppluckrad av dagens regn till en mojito spetsad med multnande löv. Det hörs en tunn flickröst: ”Jag blir rädd för hur världen utvecklas”. Onekligen finns olika saker som skrämmer en stjärnlös novemberkväll. Hon får applåder i dova handskar. Det är vindstilla. Bloggstormen har lagt sig.

Jag kliver in bland Anonymous, tar två bilder med blixt, går därifrån. Det går snabbt. Ingen reagerar.
Jag tänker på bilderna jag tog vid statyn i somras, när barnen lekte.
Då kom en dagisfröken fram och förkunnade att det var
förbjudet att fotografera barnen. Ännu mer på väg
hem tänkte jag på om vad som hade hänt
om Sverigedemokraterna hade
samlats. Hade någon av
deras säkerhetsfolk
ingripit? Hur länge
till går det att ta
den bild som
lagen säger
att alla
faktiskt
får
ta?