Nyamko Sabuni (m): ”Läkare ska inte göra oskuldsoperationer"

Ett stort antal flickor och unga kvinnor i Sverige lever med en oro för frågor som rör oskuld och heder. Ofta blir oron och rädslan akut inför ett kommande äktenskap. Hälften av vårdpersonalen vid landets ungdomsmottagningar och gynekologiska mottagningar har någon gång mött flickor och unga kvinnor som söker hjälp kring detta. De kan vara rädda att inte blöda vid första samlaget, efterfråga ett intyg på att de inte har haft samlag eller be om en operation för att "återställa" en oskuld som upplevs som förlorad. I de allra flesta fall beror oron på kontrollerande eller begränsande krav från släkt eller familj, så kallat hedersrelaterat våld och förtryck.

Från samhällets sida måste det vara glasklart att denna kontroll och begränsning av flickors och kvinnors liv och sexualitet inte är acceptabel. Varje flicka och kvinna har rätt att själv bestämma över sin egen kropp, och att själv fatta beslut om hur och med vem hon ska leva. Våld och hot är brottsliga handlingar.

Idag samlas företrädare för Skolverket, Socialstyrelsen, Sveriges skolsköterskor, barnmorskeförbundet, Sveriges ungdomsmottagningar, Sveriges gynekologer med flera, på Nationellt centrum för kvinnofrid vid Uppsala universitet för att tillsammans med undertecknande statsråd diskutera hur vården bäst hjälper de oroliga flickor och kvinnor som söker hjälp med oskuldsrelaterade frågor. Syftet är att tillsammans skapa ett hållbart sätt att arbeta, så att de flickor som söker hjälp får ett bra bemötande av kunnig personal, oavsett vart de vänder sig. Utifrån sin individuella livssituation måste de få stöd och råd som fungerar. I dagsläget möts dessa unga kvinnor av olika strategier från vården.

De kan bli avvisade eftersom frågorna anses ligga utanför vårdens område, men det förekommer också att läkare utför olika typer av operationer i ett försök att framkalla en blödning vid kommande samlag. Vi menar att dessa lösningar inte är rätt väg framåt. Det är mycket osäkert om operationerna fungerar och vilken effekt de har. Att uppmana flickan att skada sig själv för att framkalla en blödning är definitivt inte ett alternativ. Men vården får inte heller lämna flickorna utan hjälp.

Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) har på uppdrag av regeringen tagit fram en handledning för hur hälso- och sjukvårdspersonal ska stödja denna patientgrupp. Denna utgör ett viktigt underlag i Regeringskansliets arbete med frågan.

I handledningen presenterar NCK en modell som i stället lyfter fram alternativa strategier till kirurgiska ingrepp. I detta arbete har barnmorskor och skolsköterskor en central roll, eftersom det oftast är till dessa som patienten först vänder sig. Den unga kvinnan eller flickan ska erbjudas en rad insatser, bland annat samtal, sex- och samlevnadsrådgivning och gynekologisk konsultation. Fokus i arbetet ligger på ett stödjande och jagstärkande arbete för att förbättra hennes självkänsla och förhandlingsposition. Helhetsbilden och bemötandet är avgörande.

Arbetet måste ske i ett nära samarbete mellan olika verksamheter och yrkesgrupper. Precis som inom övriga sjukvården kontaktas socialtjänsten om kvinnan är underårig och det förekommer misstanke om hot, tvång, eller övergrepp. Vid behov kontaktas polisen.

Detta arbetssätt har prövats i Malmö med resultat att flickorna och kvinnorna i stor utsträckning inte längre kände ett behov av ett kirurgiskt ingrepp. De fick hjälp med sin oro och rädsla, och stärktes att klara situationen. Men det behövs breda insatser för att arbetet ska fungera. En mycket viktig del är att genom sex- och samlevnadsundervisning få bort de myter och rena felaktigheter som fortfarande finns kring frågor om oskuld och mödomshinnan/slidkransen.

Alla, även pojkar och män, måste nås av kunskapen att:

* Mödomshinnan/slidkransen är inte en heltäckande hinna.

* Det är lika vanligt att inte blöda vid första samlaget som att göra det.

* Det går inte att genom en gynekologisk undersökning av slidkransens utseende avgöra om någon har haft samlag eller inte.

Undervisningen och diskussionerna måste vila på en grund av jämställdhet och mänskliga rättigheter. Kvinnor, precis som män, har rätt till sin egen sexualitet och till egna livsval.

Hälso- och sjukvården måste bli bättre på att hjälpa patienter som utsätts för hedersrelaterat våld och förtryck. Idag vet vi inte ens hur vanligt det är med operationer av slidkransen, eftersom det saknas specifika diagnos- och operationskoder för ingreppet. Det juridiska stödet för operationerna bör också utredas, eftersom det idag är otydligt vad som gäller. Ska det överhuvudtaget vara lagligt att göra sådana här ingrepp, och är det i så fall något som den offentliga sjukvården ska utföra?

Fokus måste nu ligga på att på bästa sätt hjälpa dessa flickor och kvinnor. Vården och skolan har en mycket viktig roll i detta arbete, och mötet i dag är ett led i detta. Varje dag och överallt i samhället måste också arbetet pågå med att stå upp för och försvara alla individers rätt till sin egen kropp och ett liv utan tvång och våld.

 

Nyamko Sabuni, jämställdhetsminister

Gun Heimer, professor, överläkare, chef för Nationellt centrum för kvinnofrid